Det finns olika sätt att förstärka och förbättra ljud, och att varsebli ljud även om man inte hör dem. Här har vi samlat generella beskrivningar av olika hjälpmedel som kan användas och förskrivas som hörhjälpmedel.
För dig som arbetar med att förskriva hörhjälpmedel finns sidan För audionomer och för dig som arbetar med CI finns sidan CI-processen.
Hörapparater är små, avancerade datorer vars uppgift är att omvandla ljud från omgivningen så att användaren lättare kan uppfatta det. Enkelt uttryckt består de av mikrofoner, processorer som omvandlar ljudet från mikrofonerna efter önskade inställningar och sedan skickar ljudet in i örat via små högtalare.
Hur ljudet från mikrofonerna ska förändras ställs in av en audionom, så att ljudet blir så bra som möjligt utifrån användarens hörselkurva (audiogram), akustiska förutsättningar i örat samt användarens egna upplevelser och behov. Audiogrammet visar vilka typ av ljud som användaren hör sämre, vilket kan vara till exempel höga frekvenser (diskant) eller låga frekvenser (bas). Hörapparater har dessutom möjlighet att anpassa förstärkningen och olika parametrar automatiskt utifrån vilken ljudmiljö användaren vistas. Det går alltså att använda olika inställningar i en stökig restaurangmiljö, i trafiken och i ett tyst rum.
En hörapparat kan aldrig återskapa hörselsinnet fullt ut, men kan kompensera och förbättra hörandet. Dess främsta uppgift är normalt att förstärka så att mänskligt tal blir enklare att uppfatta och förenkla hörandet i kommunikativa situationer. Men de kan också ställas in för att öka omgivningshörseln. Detta kan vara extra värdefullt för en person med dövblindhet för att kunna uppfatta omgivningsljud som kan vara mycket viktiga för orientering och förflyttning, inte minst för att kunna uppfatta information om omgivningen och varningssignaler i trafiken.
Det finns olika avancerade hörapparater med olika funktioner. Volymen justerar man ofta enkelt manuellt vid behov. Det går att använda flera olika program i en hörapparat beroende på situation. Ett vanligt att det finns ett ”standardprogram” och ett ”restaurangprogram”. Det senare tar endast in ljud rakt framifrån och försöker filtrera bort allt kringljud. Det går att ställa in så att hörapparaterna automatiskt byter mellan de olika programmen beroende på ljudmiljö, men detta är normalt inte lämpligt för personer med nedsatt syn. Det finns även ett eget läge för att kunna använda teleslinga på en teater eller i en kyrka på de hörapparater som har möjlighet till det.
Det tar tid för de flesta nya användare av hörapparater att anpassa sin hjärna och sina öron. Små ljud hörs plötsligt efter kanske många års tystnad. Hjärnan är anpassningsbar, och precis som den har vant sig vid att bearbeta ljudsignaler när hörseln försämras, kan den genom regelbundet användande av hörapparat och träning lära sig att tolka signalerna från hörapparaten på ett nytt sätt. Eftersom det är hjärnan som tolkar signalerna från öronen, och denna behöver tränas upp, blir nya hörapparater sällan den direkta förbättringen som många hoppas på när de utprovas. Det är viktigt att förstå både för användaren själv och omgivningen att det behövs tid, träning och ork innan hörapparater får önskad funktion.
Det finns olika hörapparatmodeller att välja mellan både när det gäller hur man bär dem och hur de fungerar. Valet av modell beslutas utifrån individuella förutsättningar, såsom hörselnedsättningens grad och art, fysiska förutsättningar i öronen, motoriska och kognitiva förutsättningar, eventuella ytterligare funktionsnedsättningar som synnedsättning samt användarens egna önskemål.
En vanlig modell sitter bakom örat och ansluter med en slang kopplad till en öroninsats. Det finns flera olika modeller av bakom-öratapparater som transporterar ljudet från hörapparaten till örat på olika sätt. Det finns individuellt gjuten öroninsatsen som är kopplad till hörapparaten med en plastslang. Behöver du mycket förstärkning av ljudet kan dessa vara nödvändiga för att täppa igen örat så att det ljud hörapparaten skickar in i örat inte samtidigt uppfattas som nya ljud i hörapparatens mikrofoner. Om detta händer uppstår det som kallar rundgång som ger ett obehagligt tjutande ljud.
En annan typ av öroninsats är en mjuk propp, även kallad dome som ansluts till en tunnare ljudslang. Dessa domer finns i många storlekar för att passa olika stora hörselgångar, men de kan köpas och bytas som engångsprodukter så ofta som behövs, ofta runt en gång i månaden.
I en del apparater leds ljudet via en tunn sladd till högtalare placerade inne i hörselgången. Även här sätts en dome eller en individuellt gjuten insats på hörtelefonen för att denna ska sitta optimalt i örat.
En I-öratapparat designas för att passa inuti örat eller hörselgången, Det finns olika storlekar beroende på hörselnedsättningens grad, örats beskaffenhet och användarens önskemål, de som täcker hela örat till de som fyller en del av hörselgången.
Vid ensidig hörselnedsättning/dövhet kan en cros-apparat användas. Då placeras en apparat med endast mikrofon på det nedsatta örat, ljudet skickas trådlöst över till örat med god hörsel där det finns en hörapparat vars uppgift är att skicka vidare ljudet in i hörselsystemet.
Om det finns en hörselnedsättning även på det andra örat kan det behövas en bi-cros-apparat. Samma princip som med en cros-apparat men skillnaden är att hörapparaten på det bästa örat också har en mikrofon och hörapparaten processar båda sidornas inkommande ljud som skickas in i det bästa örat.
På så sätt kan användaren enklare uppfatta ljud oavsett vilket håll dessa kommer från, vilket kan vara viktigt både i sociala situationer där man kanske vill kunna höra personer både från höger och vänster, och för att alls kunna höra varningar och trafikljud från båda riktningar. Men det är mycket svårt för dessa användare att höra från vilket håll ljudet kommer från, eftersom ljud från både höger och vänster skickas in i ett öra och från en sida. Detta påverkar möjligheten att använda riktningshörsel för att kompensera en synnedsättning, till exempel för att vända sig mot den man pratar med och att orientera mot en ljudsignal.
Benledningshörapparater omvandlar ljud till vibrationer som skickas via skallbenet till innerörat, vilket gör dem särskilt användbara för personer med ledningshinder, kombinerad hörselnedsättning eller ensidig dövhet.
En benledningsapparat placeras utanför örat och hörselgången och kräver oftast ett kirurgiskt ingrepp. Det är en benförankrad hörapparat som sitter fast på skallbenet antingen med en inopererad titanskruv, en magnet eller med ett plåster. De benämns ibland BAHA.
Ett annat alternativ när en vanlig hörapparat inte kan användas är ett mellanöra-implantat. Det kan användas vid måttliga till svåra hörselnedsättningar och består av två delar: en ljudprocessor och ett implantat. Ljudprocessorn som innehåller mikrofoner och en processor placeras ovanför ytterörat och hålls på plats över implantatet med en magnet. Ett implantat är en konstgjord produkt som opereras in i kroppen för att ersätta en skadad funktion, i detta fall hörsel. Implantatet med mottagaren placeras i mellanörat och skickar alltså ljudet från hörapparaten (audioprocessorn) direkt in i mellanörat.
När hörapparater inte räcker till eller om en person föds med dövhet kan cochleaimplantat användas. Hörapparater förstärker framför allt ljudet, med cochleaimplantat är det annorlunda. Ett cochleimplantat skickar ljudet förbi den skadade delen av örat och stimulerar hörselnerven direkt. Det består av ett implantat och en utvändig ljudprocessor med mikrofoner. Implantatet består av elektroder som opereras in i innerörats snäcka (cochlea) och stimulerar hörselnerven direkt. Det är alltså ett sätt att ersätta hela örat och koppla mikrofoner direkt till hörselnerven om denna är intakt.
EAS är kombinationen av två olika tekniker: cochleaimplantat för högfrekventa ljud (diskant) och hörapparater för lågfrekventa ljud (bas). Det används för personer som har hörselrester i basområdet och med dövhet i diskantområdet.
Hörapparater kräver alltid ett visst löpande underhåll. Batterier behöver bytas eller laddas. Slangar, domer, insatser och vaxfilter behöver rengöras och/eller bytas. Eftersom hörapparater tillverkas för att vara så små och diskreta som möjligt blir de också små och pilliga att hantera, framför allt för personer som har nedsatt syn och/eller motorik.
När hörapparaterna inte underhålls vid behov, till exempel att döda batterier inte byts ut eller laddas, eller ljudets väg in i örat är blockerat av vax eller annat, innebär det att personen hör ännu sämre med hörapparat än utan. Det är därför väsentligt att användaren om möjligt får förutsättningar genom utbildning, träning och hjälpmedel att hantera underhållet själv. Om användaren har svårt att klara det självständigt är det viktigt att detta utförs av någon annan och att den/de personerna i sin tur får tillräcklig kunskap och träning i vad som behövs.
Det finns fjärrkontroller som kan underlätta för användaren att styra sina hörapparater. Med en fysisk fjärrkontroll kan man till exempel växla mellan olika program i hörapparaterna och justera volymen.
Hörapparatleverantörer har normalt egna appar som kan användas som en fjärrkontroll istället för en fysisk fjärrkontroll. Programbyten, volymjusteringar, kontroller av batteristatus med mera är de vanligaste funktionerna.
För personer med synnedsättningar som använder skärmläsare för att komma åt informationen i mobiltelefonerna kan det vara svårt eller omöjligt att använda appar för att ändra inställningar på apparaterna. Detta beror på att hörapparaterna strömmar ljudet från skärmläsaren under tiden inställningarna ändras, och då kan de inte samtidigt vara mottagliga för de förändrade inställningarna.
Det finns en uppsjö av olika hörhjälpmedel och tillbehör till hörapparater och implantat. Dessa används för att förbättra hörandet från olika ljudkällor. Det kan vara en enhet som strömmar ljudet från TV:n eller DAISY-spelaren direkt till hörapparaterna, trådlösa mikrofoner som sätts på en samtalspartner eller föreläsare eller en halsslinga som kopplas in med en audiokabel till olika ljudkällor.
Teleslinga (hörslinga) är en lösning med syfte att göra platser och lokaler tillgängliga för hörapparatanvändare. Enligt Boverkets byggregler ska teleslingor installeras i lokaler där personer med hörselnedsättning kan behöva dem, till exempel i offentliga byggnader som teatrar, biosalonger, möteslokaler och andra platser med större samlingar.
För en hörapparatanvändare innebär det att det att det går att aktivera programmet ”T”, om teleslinga finns tillgängligt i hörapparaterna. Ljudet förs direkt från lokalens ljudanläggning, via ett elektromagnetiskt fält som slingan skapar, till hörapparaterna/implantaten. Det kan alltså röra sig om en talares mikrofon eller en films ljud som den som har ett T-program kan höra direkt, och inte gå via lokalens högtalare och därefter hörapparaternas mikrofoner. Det innebär dels normalt en bättre kvalité på ljudet, dels att störande omgivningsljud försvinner.
Utöver fast monterade teleslingor kan man även ha ett portabelt system. Då kan slingan hängas till exempel runt halsen på hörapparatsanvändaren, och en lös mikrofon placeras på föreläsare eller lämnas ut till mötesdeltagare.
Teleslingan är, till skillnad från den allt vanligare direktströmningen av ljud, en standard som alla tillverkare av hörapparater kan använda. Det är dock inte alla moderna hörapparater som har en telespole, vilket krävs för att kunna få in ljud från en teleslinga.
I hörapparater finns möjlighet att strömma ljud trådlöst via blåtand från ljudkällor direkt till hörapparaterna. Det innebär att det går att koppla ihop till exempel mobiltelefonen med hörapparaterna och få ett bättre ljud.
För vissa hörapparater kan även dess mikrofoner användas, så att mikrofonen på hörapparaten används för att fånga upp hörapparatanvändarens tal vid ett telefonsamtal.
Det finns också sändare, så kallade streamers, som kan sända ljud från ljudkällor, till exempel TV-apparater, datorer och ljudanläggningar.
En streamer är ett leverantörsspecifikt tillbehör, vilket betyder att den endast är kompatibel med specifika hörapparatmodeller.
När hörapparater inte räcker till, till exempel i en stökig ljudmiljö, vid möten eller på längre avstånd finns det mikrofonsystem som kan underlätta. Ett mikrofonsystem består av en sändare (mikrofon) och en mottagare (placerad inne i hörapparaterna eller som ett tillbehör) och kan då användas för att underlätta i svåra ljudmiljöer, vid möten eller på avstånd. Ljudet skickas trådlöst från sändaren till mottagaren och kan därmed överbrygga avstånd. Det är ett bra sätt att underlätta hörandet från en föreläsare eller någon som håller i ett möte.
Det finns både leverantörsspecifika mikrofonsystem, där mikrofonen endast kan kopplas till hörapparater av samma märke, och generella där mottagaren skickar vidare via en teleslinga som oftast hänger runt halsen på användaren.
En del personer kan av olika anledningar inte använda hörapparater men kan ha nytta av en samtalsförstärkare i vissa situationer. Det är ett enkelt system med en mikrofon och ett par hörlurar. Ljudet som tas upp av mikrofonen kan förstärkas och förbättras så att den som bär hörlurarna lättare uppfattar vad som sägs. En samtalsförstärkare förstärker ljud och skickar det med kabel till ett par hörlurar.
Detta är en lätthanterad och förhållandevis billig lösning som många kan ha nytta av.
Det kan vara svårt med en hörselnedsättning eller dövhet att uppfatta olika signaler som dörrklocka, porttelefon, telefonsignal, bebis som skriker, väckarklocka, kund kommer in genom dörren, inbrottslarm, brandlarm med mera. Det finns hjälpmedel som kan omvandla den akustiska signalen så att den blir hörbar, taktil och/eller visuell.
