Videofilmerna öppnade en ny värld

Kristina sler i solhatt och rosa-vit v-tringad kläännning i en trappa. I bakgrunden gröna växter.

Föräldrarna ser video som ett bra verktyg, säger logopeden Kristina Hammar som gjort en studie av Marte Meo-metoden och barn med dövblindhet.

— Det var som att upptäcka en helt ny värld!

Det säger en av de föräldrar i Skåne som varit med om att videofilmas tillsammans med sitt barn enligt Marte Meo-metoden vid dövblindenheten i Lund.
—  Att se samspelet med barnet på film blir något annat än muntliga instruktioner, säger Kristina Hammar, logoped och verksamhetsutvecklare vid vuxenhabiliteringen i Region Skåne. Hennes mastersuppsats är såvitt hon vet den första studien som gjorts på barn med dövblindhet och Marte Meo.

Samspel och kommunikation är en av de största utmaningarna vid dövblindhet. Videoanalys har därför blivit vanligt, inte minst i arbetet med personer som har medfödd dövblindhet. Genom att filma och analysera filmerna, ruta för ruta och ofta i slow motion, blir det möjligt att få syn på de signaler som ofta inte märks när vardagen rusar på och ens egen uppmärksamhet kanske är inriktad på ansiktet medan personen signalerar något med sin fot.

Föräldrarna var positiva

Marte Meo är en av flera metoder för videofeedback och mycket använd inom habiliteringen i Sverige. Studien i Lund handlar om föräldrar till fem barn mellan fem och elva år och hur de har upplevt den.

—  Jag träffade inte barnen, utom vid ett tillfälle när barnet var med vid föräldraintervjun. Det jag ville få fram var de vuxnas upplevelser, säger Kristina Hammar.

— Jag var angelägen att studien inte skulle bli en okritisk hyllning till metoden, men det är tydligt att föräldrarnas upplevelser var väldigt positiva. De ser video som ett bra verktyg.

Här är några av föräldrarnas synpunkter:

Det här mitt barn gör med sina händer, att det finns tecken i det, ibland mer än vi tror eller mer än vi tror att vi har möjlighet att se.

Nu när jag vet att det är bra det jag gör så har jag blivit mer säker på att göra det. Jag kommer ihåg det.

Hade jag bara tittat på filmen själv, alltså, jag hade inte ens sett en tiondel av det hon faktiskt ser och återberättar och förklarar.

Helene Ahnlund, dövblindpedagog, har lång erfarenhet av Marte Meo och utbildar också psykologer, logopeder, arbetsterapeuter, specialpedagoger och kuratorer i den. Hon tog med sig metoden till dövblindenheten i Skåne 2018 och det  är hon som är behandlaren i studien.

—  Det är såklart roligt att se att föräldrarna anser sig ha nytta av den, säger hon.

Filmar vardagen

Det hela går till så att behandlaren träffar familjen i hemmet och filmar vardagliga situationer. Det kan bli ganska mycket  råmaterial som resulterar i några få minuters film som man vid nästa tillfälle ser tillsammans.

Daniel i vit skjorta, Cathriene i rödorange klänning till vänster. till höger Helene A i glasögon och hästsvans och svartvitrandig tröja. Alla skrattar,

Föräldrarna Daniel och Catherine Johansson diskuterar en av filmerna med Helene Ahnlund, vid dövblindenheten i Skåne.

—  Då har jag skrivit ner några punkter om vad vi ska titta på. Vad ser vi för kompetens hos barnet? Vad behöver barnet utveckla? Vad ger föräldern för utvecklingsstöd? Vilket stöd behöver föräldern utveckla?

—  Filmerna kan visas i slow motion så att man verkligen ser exakt vad som händer ruta för ruta. Och så kan man backa och titta om, hur många gånger man vill.

De tre magiska orden

When, what, why är de tre magiska orden i metoden. När barnet gör något. Vad du som förälder kan göra då. Varför detta är viktigt för barnet.

— När barnet till exempel tar på din fot kan du svara genom att ta på dess hand. Då får barnet taktil bekräftelse på sitt initiativ och blir sedd och hörd i sin kommunikation.

— Det gäller att skapa en förståelse för varför bekräftelsen är så viktig för barnets utveckling, säger Helene Ahnlund.

— Vi filmar situationer som föräldern bett om  hjälp med, till exempel  att äta, borsta tänderna eller ta på kläder, säger Helene Ahnlund. Men också fria stunder som lek.  Det handlar om att hitta barnets styrka och behov av utvecklingsstöd.

Åtta föräldrar till barn med dövblindhet fick frågan om att vara med i studien. Fem tackade ja.

—  Jag har ingen egen erfarenhet av metoden och heller inte förutfattade meningar, säger Kristina Hammar.

—  Jag ville vara det vita pappret som lyssnar och tar in föräldrarnas erfarenheter.

Några hade inte svenska som förstaspråk och i ett fall genomfördes intervjun med hjälp av tolk. Det blev en annan typ av samtal och inte lika lätt att få med nyanser.

Språkliga hinder övervinns med film

—  Samtidigt var det tydligt att en del språkliga hinder kan övervinnas med hjälp av film. Att se vad som händer i slow motion och med stillbilder är något annat än att få muntliga råd som man sedan ska försöka genomföra hemma.

Intervjuerna tog mellan 45 minuter och två timmar, något Kristina Hammar tolkar som att föräldrarnas hade olika stora behov av att prata. Det genomgående resultatet är att metoden ses som värdefull. Det blev många aha-upplevelser och också många positiva upplevelser  av att det där man gjort på ren intuition visade sig vara exakt rätt sätt att bemöta barnet.

Någon tyckte att det kunde vara lite svårt att få fram en naturlig situation, att det blev nödvändigt att arrangera en aktivitet inför filmningen. Att själv bli filmad kunde kännas lite besvärande första gången men var något man vande sig  snabbt vid.

Video ger nya perspektiv

Kristina Hammar har delat in resultatet i tre kategorier

  • Video gör nya perspektiv möjliga vilket sker genom att man får stöd av både ett professionellt öga och att samspelet blir så konkret visuellt. Filmerna kunde också utlösa känslor av både glädje och sorg.
  • Form och innehåll – båda är viktiga när information förmedlas. Konstruktiv och bekräftande feedback upplevdes som positivt och uppmuntrande.
  • Ett redskap för att förstå och utveckla kommunikation genom att upptäcka fler signaler hos barnet och därmed kunna utveckla kommunikationen i vardagen.

Här är fler föräldrakommentarer:

Det bästa är att jag kan titta på mig själv och förändra det som jag gör fel. Det är svårt om någon bara förklarar i ord, men så mycket lättare när jag ser mig själv i filmen.”

När jag ser filmerna känner jag att jag kan njuta liter mer av att vara förälder.

..men då kan vi också säga dom sakerna till henne och vi kan säga att ’vi gör inte det vi borde’ – då får vi ofta höra att det är okej, om vi försöker då och då är det mer än okej. Du vet, att hitta den här ’good enough nivån’ (…) att prata om det hjälper (…) jag har gråtit så mycket under de här samtalen.

En förälder beskriver hur bra det känts när handledaren pausat videon och sagt ”det här gjorde du bra” i stället för att fokusera på de stunder där kommunikationen inte var på plats.

Här kan du läsa hela uppsatsen  Och här finns en förkortad version på svenska som Region Skåne tagit fram.

FAKTA/Samspel och kommunikation

Att se de små signalerna hos personer med medfödd dövblindhet är avgörande för att få till samspel och kommunikation. Därför har video ända sedan 1980-talet varit ett viktigt redskap. På vår hemsida finns en artikel om bland annat användningsområden och syften med videoanalys.

NVC, Nordens välfärdscenter, har publicerat användbart material om taktilt språk. Här är tre filmade föreläsningar som belyser frågan från olika håll.

  1. Anne Varran Nafstad från Statped i Norge föreläser på engelska om Bodily Tactile Languaging utifrån den bok hon skrivit tillsammans med Inger Rödbroe.
  2. Caroline Lindström, specialpedagog på Mo Gård, om partners bidrag till språkutveckling i en kroppslig/taktil modalitet. Föreläsningen bygger på hennes mastersuppsats vid universitetet i Groningen. Det går också att läsa om den här.
  3. Kari Schjöll Brede från norska Eikholt föreläser om kommunikationsutveckling hos barn med medfödd dövblindhet. Även här är utgångspunkten en mastersuppsats från Groningen. Det handlar om hur Fredrik blev en språklig pojke.

NVC har även gett ut boken ”Hvis du kan se det kan du understötte det”, en antologi som kan beställas från NVC. Här är också en artikel om boken.

 

ANNE JALAKAS, text. Foto Kristina Hammar privat, Bild på Marte Meo utsnitt ur film.