Mänskliga rättigheter och svenska lagar

Grunden till den moderna formen av mänskliga rättigheter finns i inledningen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. De mänskliga rättigheterna tillkommer oss alla av den enda anledningen att vi är människor. De är universella, odelbara, samverkande och ömsesidigt förstärkande.

De mänskliga rättigheterna konkretiseras och utvecklas i takt med att samhället utvecklas. Det finns ett antal konventioner om mänskliga rättigheter som stater kan tillträda och bli juridiskt bundna av. Funktionsrättskonventionen är en sådan.

För att säkerställa att rättigheterna säkerställs sker övervakning av staterna i olika internationella organ. Det mest förekommande är att en kommitté skapas för en viss konvention för att göra övervakningen i dialog med Sverige och det civila samhället. Kommittéerna kan beskriva vad staten gör bra, om det finns anledning för oro samt rekommendera staten att göra vissa saker för att fullgöra sina internationella åtaganden. Det händer att Sverige kritiseras för att inte genomföra rättigheterna fullt ut. Vad internationella övervakningsorgan konstaterat finns att läsa på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Några centrala dokument att ha koll på:

• FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har lagt grunden för alla efterföljande konventioner och andra typer av dokument som rekommendationer inom FN-systemet.
• Europakonventionen, kan generellt sägas bygga på innehållet om medborgerliga och politiska rättigheter i FNs allmänna förklaring, alltså inte samtliga mänskliga rättigheter. Europadomstolen har i uppgift att granska påstådda brott mot konventionen, inklusive enskilda klagomål. Europakonventionen är svensk lag sedan 1995.
  • Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD) från 1965 förbjuder varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung som hindrar åtnjutandet av de mänskliga rättigheterna.
  • Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) från 1966 är de första allmänna konventionerna om de mänskliga rättigheterna.
  • Kvinnokonventionen (CEDAW) trädde i kraft 1981 och lyfter fram regeringars skyldighet att både i lagstiftning och praktik avskaffa de vanligaste formerna av diskriminering av kvinnor på grund av kön.
  • Barnkonventionen från 1989 syftar till att ge barn, oavsett bakgrund, rätt att behandlas med respekt och komma till tals. Barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla åtgärder som rör barn. Den som är under 18 definieras som barn. Konventionen blev svensk lag 1 januari 2020.
  • Funktionsrättskonventionen från 2006 är bindande för Sverige sedan 2009. Den syftar till att motverka kränkningar av mänskliga rättigheter och säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Staten ska aktivt involvera personer med funktionsnedsättning och ha nära samråd med deras organisationer vid utformning och genomförande av lagstiftning och andra beslutsprocesser som rör genomförandet av rättigheterna enligt konventionen.
  • Yogyakartaprinciperna har utvecklats för att vägleda arbetet för rättigheter kopplade till sexuell läggning och könsidentitet. Rekommendationen om HBT-personers rättigheter antogs 2010 av Europarådet och innebär att homo- och bisexuella samt transpersoners rättigheter blev mer synliga och tydliga. 2011 röstade FN igenom en resolution för att motarbeta diskriminering och våld på grund av sexuell läggning och genusidentitet.

Funktionsrättskonventionen grundar sig på insikten om att mänskliga rättigheter gäller alla personer med funktionsnedsättning och konkretiserar hur det ska gå till. Konventionen innehåller de mänskliga rättigheterna förklarade i en funktionshinderkontext och bygger på mänsklig mångfald som grund. Traditionella rättighetsformuleringar som rätten till yttrandefrihet, privat- och familjeliv, arbete, fritid, utbildning omfattas. Även nyare formuleringar som rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen finns med (artikel 19).

Politiker, tjänstemän och beslutsfattare på alla nivåer har ett ansvar för att konventionen följs och måste alltså känna till sina skyldigheter. Det praktiska ansvaret för att den enskilde får tillgång till sina rättigheter utan att diskrimineras ligger i Sverige till stora delar på myndigheter, kommuner och regioner. Det är en följd av att staten åtagit sig att rättigheterna ska komma alla personer med funktionsnedsättning till del även om det allmänna är organiserat i olika nivåer. Precis som för mänskliga rättigheter i allmänhet finns det skyldigheter för staten att göra vissa saker och att inte göra andra. Positiva skyldigheter innebär exempelvis att stifta lagar och tillsätta budget samt att i konkreta situationer tillhandahålla olika skydd och insatser. De negativa skyldigheterna innebär förenklat att staten inte ska ingripa i människors liv på ett sätt som begränsar deras rättigheter. Vissa inskränkningar kan vara nödvändiga, men de måste svara mot ett rimligt syfte och ingreppet måste stå i proportion till syftet.

Funktionsrättskonventionen finns på Myndigheten för delaktighets (MFD) webbplats. Den finns även på lättläst svenska samt på teckenspråk.

Några utvalda artiklar

Funktionsrättskonventionen har en bred och inte slutligt definierad grupp som omfattas enligt dess artikel 1. Det omfattar personer med långvariga fysiska, mentala, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar som i mötet med olika hinder kan hindra deras fulla och effektiva deltagande i samhället på jämlik basis som andra. Det allmänna ska bland annat enligt artikel 4 aktivt verka för att rättigheterna tillgodoses genom att stifta lagar, skapa handlingsplaner och tillsätta budget.

Artikel 5 utvecklar icke-diskriminering och jämlikhet. Förutom att förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning ska staten aktivt arbeta för att personer med funktionsnedsättning ska vara jämlika, det vill säga inte enbart vara fria från diskriminering. Det är en återkommande dimension i Funktionsrättskonventionen att staten har skyldigheter att agera för jämlikhet på olika rättighetsområden. Artikel 6 erkänner att flickor och kvinnor med funktionsnedsättning ofta möter försvårande diskriminering och att staten måste vidta åtgärder för att stoppa detta. I artikel 7 sägs att barn med funktionsnedsättningar ska få sina rättigheter på jämlika villkor som andra barn. Staten ska säkerställa att barnen kan göra sina röster hörda och tala om hur de vill ha det.

Frågor som kommunikation och socialt liv, tillgång till information samt säker orientering och förflyttning finner flera beröringspunkter i konventionens artiklar. Artikel 9 handlar om att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på jämlika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IKT) och IKT-system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten. I punkt f) framgår särskilt att staten ska ”främja andra ändamålsenliga former av hjälp och stöd till personer med funktionsnedsättning för att säkerställa deras tillgång till information”.

Artikel 19 reglerar rätten till ett självbestämt liv i samhällsgemenskapen. Det är kanske den bredaste rättigheten i konventionen, och den kan användas som grund för att koppla samman andra artiklar och rättighetsområden till tanken om vad som krävs för att säkerställa att individen får utöva sin handlingskraft i paritet med andra utan funktionsnedsättning. Artikel 19 innehåller särskilt rätten till individuella stöd, inklusive personlig assistans, för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självbestämt liv och vara inkluderade i samhällets gemenskap. Den innehåller även rätten att välja var och med vem man bor samt rätten att inte hänvisas till särskilda boendeformer. Saker som tolktjänst på olika samhällsområden, stöd för personlig rörlighet och tillgänglighet i samhällets olika verksamheter kopplas till rättigheterna i artikel 19.

Artikel 20 konkretiserar rätten till personlig rörlighet med att staten ska ”underlätta personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning på det sätt och vid den tid de själva väljer och till överkomlig kostnad” och ”underlätta tillgång för personer med funktionsnedsättning till hjälpmedel av kvalitet och andra former av assistans och annan personlig service, inklusive genom att göra dem åtkomliga till rimlig kostnad.”

Artikel 21 konkretiserar rätten till yttrandefrihet, åsiktsfrihet samt tillgång till information. Enligt artikeln finns en rätt för alla personer med funktionsnedsättning att ”utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer”. Staten ska enligt punkt b) ”godta och underlätta användning i offentliga sammanhang av teckenspråk, punktskrift, alternativ och kompletterande kommunikation och alla andra tillgängliga medel, former och format för kommunikation som personer med funktionsnedsättning själva valt” och enligt punkt e) ”erkänna och främja användning av teckenspråk. ”

I artiklarna 25 – 28 regleras ekonomiska och sociala rättigheter som rätten till hälsa, (re)habilitering, arbete, utbildning och adekvat levnadsstandard och social trygghet. Artikel 29 reglerar rätten till det politiska och offentliga livet. Artikel 30 reglerar rätten till deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott, och av punkt 4 framgår att ”Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt på lika villkor som andra till erkännande av och stöd för sin särskilda kulturella och språkliga identitet, däribland teckenspråk och dövas kultur.”

Funktionsrättskommittén, som bland annat granskar staternas efterlevnad av konventionen, har utvecklat texter som kallas allmänna kommentarer. De innehåller klargörande beskrivningar av vad olika rättigheter och artiklar betyder och vad staterna behöver göra för att säkerställa dem. I allmän kommentar nr 6 utvecklas förståelsen för inkluderande jämlikhet som bland annat talar om behovet av både erkännande av jämlikhet, förbud mot diskriminering men också behov av ekonomisk omfördelning för att uppnå jämlikhet. Människorättsmodellen av funktionshinder utvecklas också. Den innebär bland annat att funktionshinder är en social konstruktion som staterna ska motverka och att rättigheter inte får nekas någon på grund av funktionsnedsättning.

Även om staten ska verka för att rättigheterna kommer alla till del behöver enskilda ofta bevaka sina rättigheter och vara aktiva om det sker en rättighetsöverträdelse. Staten kan genom olika åtgärder både hindra rättighetsöverträdelser genom att inte ingripa i vissa situationer, och samtidigt aktivt verka för att tillgodose rättigheterna i andra situationer. Om en enskild vill kräva sin rätt, exempelvis förmå staten att sluta med ett ingripande eller vidta en åtgärd, behövs myndigheter och domstolar som enskilda kan vända sig till.

FN-systemet bygger på att rättigheterna ska säkerställas i landet. Det finns möjligheter för staterna att ansluta sig till protokoll till konventionerna som gör det möjligt för individer att klaga till den aktuella övervakningskommittén för att få påståenden om rättighetsöverträdelser prövade. Klagomålsprocesserna kan vara ansträngande och är tidskrävande. Sverige har ratificerat protokollet till funktionsrättskonventionen som möjliggör individuella klagomål kring artiklarna i funktionsrättskonventionen. För att kunna göra det måste en enskild först ha vänt sig till nationella myndigheter och domstolar utan att det har lett till önskat resultat – ett individuellt klagomål till Funktionsrättskommittén tas bara emot om individen kan visa att den har klagat nationellt och frågan inte har kunnat lösas.

För att undvika att det uppstår ett behov av att vända sig till Funktionsrättskommittén med ett individuellt klagomål kan det vara fördelaktigt att argumentera utifrån rättigheterna i konventionen när en fråga om rättigheter enligt konventionen är aktuell i en kommun, myndighet eller domstol. Det går att hänvisa till en konventionsartikel som stöd för en viss tolkning av en svensk regel i lag eller annan författning. Samma sak gäller exempelvis Europakonventionen, som är inkorporerad i svensk lag sedan 1994. Just Europakonventionen har en starkare ställning i svensk rätt än FN-konventionerna. En viktig skillnad är att det finns en domstol som dömer i mål om Europakonventionen. Dessutom finns en etablerad möjlighet att kräva skadestånd för brott mot konventionens artiklar till följd av dess artikel 13 som kräver att staterna ska tillhandahålla nationella effektiva rättsmedel för rimliga påståenden om rättighetsöverträdelser. Barnkonventionen började gälla som svensk lag 2020, men Sverige har inte möjliggjort för individer att klaga till Barnrättskommittén.

Många av konventionsrättigheterna motsvaras helt eller delvis av svenska författningar. För tillgång till olika insatser behöver individen söka om dem hos rätt myndighet, ofta kommunen eller Försäkringskassan. Det är viktigt att känna till förvaltningslagen (2017:900) och förvaltningsprocesslagen (1971:291) för de allmänna ramarna kring hur ansökningar går till och hur det går att navigera processerna kring dem. Det kan också vara viktigt att olika aktörer kan samverka för att hitta en bredare lösning om den enskilde önskar det. Läs gärna Nkcdbs text om samverkan och samordning.

Slutligen bör understrykas att idén är att de mänskliga rättigheterna ska säkerställas i staterna och att det är via de nationella systemen som enskilda huvudsakligen ska kräva ut sina rättigheter. Därmed blir de svenska systemen nödvändiga, det är först när de eventuellt brister som det är möjligt att utkräva rättigheterna via internationella forum.

Sveriges riksdag styr samhället bland annat genom att stifta lagar. Grunden för styrningen är grundlagarna, och av särskild vikt är regeringsformen (RF). I 1 kap. 2 § RF finns ett antal centrala målsättningar, bland annat att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes rättigheter. Det allmänna ska också verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet samt motverka diskriminering, som kan uppstå bland annat på grund av ”funktionshinder” (sic). I 2 kap. RF finns en katalog med rättigheter som staten inte får överträda och i vissa fall även ska fullgöra. Det är viktigt att komma ihåg att den katalogen inte är lika omfattande som målsättningarna i 1 kap. 2 § RF och artiklarna i Funktionsrättskonventionen. I 8 kap. RF anges hur lagar och annan författning får skapas som ett led i styrningen av landet.

I Sverige finns en diskrimineringslag (2008:567) som syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Det är inte lätt att göra en heltäckande översikt över de lagar och föreskrifter som rör personer med dövblindhet. Vissa områden är dock ofta förekommande för dövblindgruppen och här gör vi en snabb översikt över dessa. För aktuell lagtext rekommenderar vi Riksdagens webbplats. Nedan följer olika regleringar kopplade till olika sakområden som vi på Nkcdb ser är vanligt att personer med dövblindhet berörs av vilket bland annat handlar om områdena kommunikation och socialt liv, tillgång till information samt säker orientering och förflyttning.

Tillgänglighet

För att kunna nå målen om jämlikhet och delaktighet behöver samhället vara tillgängligt och inte stänga ute personer med funktionsnedsättning. Tanken går delvis till diskriminering, och om någon direkt diskrimineras i en verksamhet går det knappast att påstå att den är tillgänglig. Ibland sker utestängningen på andra sätt, ofta genom hur infrastrukturen, den byggda miljön, webbsidor eller information med mera är konstruerade. När en person inte kan ta del av en verksamhet över huvud taget eller med sämre villkor kan det vara på grund av bristande tillgänglighet. Det finns en reglering i diskrimineringslagen som förbjuder diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Även andra lagar, som arbetsmiljölagen (1977:1160), skollagen (2010:800), lagen (2018:1937) om digital offentlig service och lag (2023:254) om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet från och med 28 juni 2025 samt förordningar och föreskrifter, reglerar krav på tillgänglighet på olika samhällsområden.

Viktiga aspekter av tillgänglighet och dövblindhet kan gälla den fysiska miljön, som att det finns en taktil karta vid tågstationer, offentliga byggnader, teleslinga i offentliga lokaler, att inomhusmiljöer byggs med tanke på ljus och ljud, tillgång/rätt till tolk, textade och tolkade TV-program, bio- och teaterföreställningar med mera. Andra saker som information på olika format och digital tillgänglighet blir allt viktigare i ett samhälle som bygger på tillgång till information. Personer med dövblindhet är ofta i behov av service och tillmötesgående åtgärder i samhället. Därför är det viktigt att samhället arbetar med tillgänglighet på olika sätt, inklusive universell utformning vid framtagandet av produkter och tjänster, kontinuerligt och systematiskt undanröjande av hinder samt en beredskap på att tillmötesgå konkreta behov i olika situationer när den allmänna tillgängligheten brister

Habilitering, rehabilitering och hjälpmedel

När det gäller att få behandling och den mesta re-/habiliteringen för personer med funktionsnedsättningar så styrs det av Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Där stadgas att målet är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen samt att den som har det största behovet ska ges företräde. Det är utifrån den skrivningen som Nationella modellen för öppna prioriteringar togs fram. Utifrån prioriteringsordningen kan det vara så att en person med dövblindhet har rätt att få hjälp före till exempel en person som enbart har en syn- eller hörselnedsättning utifrån att konsekvenserna och därmed behovet av stöd är större.

I 8 kapitlet 7 § Hälso- och sjukvårdslagen stadgas rätten till habilitering och rehabilitering, om rätt till hjälpmedel samt om rätt till tolk för vardagstolkning. Dock är det inte alltid regionens ansvar utan i vissa fall är det kommunen som har re-/habiliteringsansvaret, men det kan också vara arbetsgivaren, arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet/verksamhet som ansvarar för hjälpmedel eller andra insatser beroende på när och varför detta ska nyttjas.

Utöver traditionella hjälpmedel som till exempel hörapparat, slingor, varseblivningsteknik, vit käpp, förstoringshjälpmedel med mera så finns det många andra produkter som idag är till stor nytta och hjälp för en person med dövblindhet. Till exempel vissa appar i smarta telefoner som kan hjälpa till med orientering, hålla koll på vilket spår som tåget går ifrån eller som är möjliga att läsa på tack vare den inbyggda förstoringen. I vissa regioner ser man inte detta som hjälpmedel eftersom det är så kallad konsumentteknik som man själv förväntas införskaffa. Detta kan bli till en nackdel för de personer med dövblindhet som inte har råd att själv köpa produkten. En annan konsekvens kan vara att, eftersom det inte ses som hjälpmedel, får man inte heller support eller utbildning på att använda det. Läs mer om förskrivning av hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning, i Socialstyrelsens rapport från 2021 eller om teknik och hjälpmedel på vår hemsida. Nkcdb har även en Resursgrupp kring teknik och hjälpmedel dit du som professionell kan vända dig för att få råd och stöd.

Dövblindtolk

För att kunna leva ett aktivt liv och ha förutsättningar för delaktighet i olika situationer i samhällsgemenskapen behöver individer kunna kommunicera med andra människor i sin omvärld. För att detta ska vara möjligt behöver personer med dövblindhet många gånger tillgång till dövblindtolkar. En vedertagen definition av dövblindtolkning är att det ingår dessa tre delar:

1. språktolkning – tolkning av vad som sägs mellan den som har dövblindhet och annan. Det kan ske genom anpassat visuellt teckenspråk, taktilt teckenspråk, tydligt tal, skrivtolkning med anpassad text eller på annat sätt som just den personen kan ta emot kommunikation
2.  syntolkning – beskrivning av bland annat miljö, personer, händelser, relationer, sociala samspel och atmosfär. Här blir det allt vanligare att socialhaptiska signaler används.
3. Ledsagning – hjälp att orientera sig och förflytta sig säkert.

Rätten till tolk ser lite olika ut beroende på vad det är för situation. I 8 kapitlet 7 § hälso- och sjukvårdslagen stadgas att regionerna ska tillhandahålla vardagstolkning. Innehållet specificeras inte närmare i lagen. Det är heller ingen rättighetslag och man kan därför bli utan tolk till exempel på grund av att det inte finns tolk att tillgå. De flesta regioner har en prioriteringsordning som gör att till exempel läkarbesök eller bröllop går före till exempel en fritidsaktivitet. Vill du veta hur det ser ut i en viss region rekommenderas kontakt med respektive regions tolkcentral.

Sådant som inte räknas som vardagstolkning innebär att det är någon annan än regionen som är betalningsansvarig. Ibland åtar sig regionen att erbjuda tolk och fakturerar, i vissa regioner hänvisas man istället till privata bolag. Situationer som inte räknas som vardagstolkning är till exempel när man behöver tolk för att kunna utföra sitt arbete, när en myndighet kallar till sig en person som behöver tolk, när man behöver tolk för att kunna ta del av en utbildning på till exempel universitet eller folkhögskola. När det gäller arbetslivet finns ett årligt bidrag som en arbetsgivare kan söka från arbetsförmedlingen som avser när en arbetstagare går en kurs eller dylikt, men det saknas en samlad reglering om rätt till tolktjänst i arbetslivet, se förordning (2017:462) om särskilda insatser för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga, (obs! revideras från och med 2025-06-01). Inom för-, grund- och gymnasieskola finns reglerat om rätt till särskilt stöd för barn/elever. I vissa fall kan detta innefatta tolkstöd. Universiteten och högskolorna har ett omfattande ansvar för att ge tolkstöd.

Rätt till språk

Många personer med dövblindhet kommunicerar, eller har behov av att kommunicera, på teckenspråk. Visuellt eller taktilt. Alla människor har rätt till språk. I 14 § språklagen (2009:600) står att den som är i behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig och använda det. Det står i 15 § språklagen att det är det allmänna som ansvarar för att den enskilde ges tillgång till teckenspråket.

För en person som föds med en grav hörselnedsättning eller dövhet och har behov av teckenspråk för sin kommunikation och utveckling så är det i första hand vårdnadshavare som ska vara språkgivare och senare förskola/skola. Då de flesta som får ett barn som inte hör eller har en hörselnedsättning, inte är teckenspråkskunniga behöver samhället erbjuda utbildning till vårdnadshavarna, vilket i Sverige sker via habiliteringsinsatser enligt 8 kapitlet 7 § hälso- och sjukvårdslagen. Ofta är det hörselvården som ger insatsen. Utöver detta finns det så kallad TUFF-utbildning som säger att förälder/vårdnadshavare till teckenspråkiga barn samt hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har rätt att lära sig svenskt teckenspråk. Detta regleras i förordning (1997:1158) om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar.

Rätt till personligt stöd

Personer med dövblindhet kan behöva tillgång till ett personligt stöd i vardagen. Det kan röra sig om behov av stöd och service i form av personlig assistans, ledsagarservice eller hemtjänst. Dessa regleras främst i lagen (1993:387) om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, socialtjänstlagen (2001:453), SoL, och i Socialförsäkringsbalken (2010:110), SFB. Andra insatser är också ofta viktiga. Det kan till exempel handla om bostadsanpassning eller färdtjänst. För tillgång till dessa insatser ska individen söka om dem hos rätt myndighet, oftast kommunen eller Försäkringskassan.

En del insatser kan sökas både enligt LSS och SoL. Vissa personer med dövblindhet bedöms tillhöra personkretsen för LSS, andra bedöms inte tillhöra personkretsen och ska då kunna söka insatser enligt SoL istället. Nkcdb har sett att det blivit allt svårare, framför allt om man har förvärvad dövblindhet, att bedömas tillhöra personkretsen. Hösten 2022 tog Nkcdb därför fram ett PM där frågan belystes. Denna trend har även beskrivits i Socialstyrelsens rapport Förändringar av ledsagning över tid publicerad i juni 2023.

Fördelarna med att få insatserna enligt LSS istället för SoL är flera. Bland annat så är LSS en rättighetslag som ska garantera de personer som omfattas av den goda levnadsvillkor där SoL enbart har som mål att den enskilde ska uppnå skälig levnadsnivå. I LSS är det också tydligt att den enskilde ska kunna påverka vilket stöd och vilken service man får samt hur och av vem den utförs. För en person med dövblindhet, vilket alltid innebär att det finns svårighet i kommunikationen, är detta synnerligen viktigt. Detta ger möjlighet att få insatsen utförd av en person som behärskar det kommunikationssätt den enskilde har behov. När insatsen ges med stöd av SoL är det vanligt förekommande att insatsen ges av personal som inte behärskar rätt kommunikationssätt samt att det kan vara flera olika personer som ger insatsen. Detta påverkar på ett negativt sätt kvalitén på insatsen. Insatser via SoL har kommunen dessutom rätt att ta ut en avgift för medan de flesta insatser enligt LSS är kostnadsfria. Det övergripande målet för LSS är att personer som omfattas av lagen och är i behov av stöd ska få möjlighet att leva som alla andra, medan man enligt SoL har rätt att få sina basala behov tillgodosedda. Nkcdb har tagit fram en dövblindspecifik ”Guide för bilaga till ansökan (LSS)” (pdf) som kan användas som stöd.

En insats enligt LSS som många personer med dövblindhet ansöker om är personlig assistans. De sista åren har det blivit svårare att beviljas denna insats. Personlig assistans ska vara ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal assistenter till den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med ett eller flera av sina grundläggande behov. Grundläggande behov innebär enligt 9 a § LSS att någon har behov av hjälp med:

• andning,
• personlig hygien,
• måltider,
• av- och påklädning,
• kommunikation med andra,
• stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom och
• stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa.

En restriktiv tolkning av vilka behov som räknas som grundläggande har utvecklats i rättspraxis avseende att de måste vara av viss karaktär för att vara assistansgrundande. Ett exempel är HFD 2018 ref. 44 vilken medför en restriktiv tolkning av det grundläggande behovet kommunikation vid behov av taktilt teckenspråk.

Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till personlig assistans för andra personliga behov. För att få personlig assistans ska insatsen ha beviljats innan en person fyller 66 år eller så ska ansökan ha inkommit senast dagen före 66-årsdagen och sedan blivit beviljad. Antalet assistanstimmar får inte utökas efter att personen har fyllt 66 år. Kommunen är ansvarig för kostnaden för personlig assistans när de grundläggande behoven uppgår till högst 20 timmar per vecka.

Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov mer än 20 timmar per vecka har istället rätt att få assistansersättning enligt 51 kapitlet SFB. Det är då Försäkringskassan som beslutar om och betalar ut assistansersättningen.

Ekonomiskt stöd kopplat till funktionshinder

Personer med funktionsnedsättning och vårdnadshavare till barn med funktionsnedsättning kan ansöka om vissa ersättningar hos kommunen och Försäkringskassan. Om barnet omfattas av LSS kan en förälder ha rätt till ersättning för ett utökat antal kontaktdagar för att till exempel kunna delta i föräldrautbildningar eller för besök i skolan. Dessa kan nyttjas upp till och med att barnet är 16 år gammalt och båda föräldrarna kan ta ut dessa samtidigt. Vuxna med funktionsnedsättning kan ansöka om merkostnadsersättning för merkostnader till följd av funktionsnedsättning samt sjukersättning eller aktivitetsersättning beroende på ålder vid nedsatt arbetsförmåga. Den som får sjuk- eller aktivitetsersättning kan även ha rätt till bostadstillägg. Föräldrar till barn med funktionsnedsättning kan ansöka om omvårdnadsbidrag för den omvårdnad och tillsyn som barnet behöver utöver vad som är vanligt för barn i samma ålder utan funktionsnedsättning. Merkostnadsersättning för barn kan beviljas för kostnader till följd av barnets funktionsnedsättning. För fullständig information om förutsättningarna för de olika ersättningarna hänvisas till Försäkringskassans hemsida. Det kan även finnas visst utrymme för bistånd via socialtjänsten. Det kan handla om vissa kostnader kopplade till funktionsnedsättning enligt de allmänna reglerna om ekonomiskt bistånd, för de som inte kan få en skälig levnadsnivå tillgodosedd på annat sätt.

Stöd i arbete

En central fråga är att kunna få och behålla ett arbete. De som behöver det har rätt till stöd för att komma ut på den öppna arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen har speciella enheter för arbetsinriktad rehabilitering för personer med dövhet, synnedsättning, hörselnedsättning eller dövblindhet. Handläggaren på det ordinarie kontoret inom Arbetsförmedlingen ska ta kontakt med dem för att se till att personen kan få ett utökat stöd. Där finns resurser som audionom, synpedagog och psykolog.

En arbetsgivare kan få lönebidrag för att en person ska pröva på ett yrke, anpassa arbete och arbetsplats för en anställd eller som långvarigt stöd för att en anställd ska kunna behålla sitt jobb. Arbetsgivaren kan också få ersättning för att erbjuda den anställde ett personligt biträde. Arbetsförmedlingen har även möjlighet att ordinera hjälpmedel till arbetsplatsen. Har man ett arbete där man varit anställd tolv månader eller längre och inte har något anställningsstöd via Arbetsförmedlingen är det via Försäkringskassan som den enskilda eller arbetsgivaren kan söka stöd för arbetshjälpmedel.