Ledsagning

Det är alltid den som blir ledsagad som ska hålla i ledsagaren, inte tvärtom!

När man erbjuder ledsagning är det bra att fråga vilken sida av personen som fungerar bäst och om det är några andra saker du bör tänka på. Vilken sida som är bekvämast att ha ledsagaren på är olika från person till person och från situation till situation. Valet kan bero på vilken sida som personen hör bäst på eller vilken hand som enklast tolkar taktilt teckenspråk. Det kan också vara skönt att byta sida ibland för att inte bli stel i axel eller arm.

Det vanligaste greppet vid ledsagning är att den som ledsagas håller strax ovanför ledsagarens armbåge, men det är individuellt vilket som är bekvämast. Till exempel kan de som använder taktilt teckenspråk tycka det är bättre att hålla i ledsagarens hand för att kunna kommunicera samtidigt. Andra, framför allt de som är längre än sin ledsagare, tycker det är bäst att hålla på ledsagarens axel. Olika situationer kan också påverka val av grepp. Nerför en trappa kan det vara bättre att hålla på ledsagarens axel eller att släppa ledsagaren och istället hålla i ledstången. Vid smala passager kan ledsagaren behöva gå före och då kan också axeln vara enklare att hålla på.

Personer som har synrester kan ibland vara hjälpta av att följa en ledsagare utan att hålla i denne. Det är viktigt att komma ihåg att det ändå är en ledsagningssituation och att ledsagaren behöver hjälpa till för att undvika hinder och faror. Ledsagaren kan behöva visa var hen är genom att beröra personen som behöver ledsagning, men det är viktigt att inte ta tag i personen eller föra personen framåt.

Det är svårt att hålla balansen när man inte känner till hur underlaget är. Utöver att undvika hinder och faror behöver ledsagaren därför informera om förändringar innan de sker. Det kan vara nivåskillnader som trösklar och gropar eller förändringar i underlaget som från asfalt till gräs. Även kraftiga svängar behöver man få veta om i förväg.

För en del kan det framför allt i kända miljöer räcka med att ledsagaren sänker hastigheten för att förvarna om en förändring. Det kan också vara tydligt nog att dra in armbågen innan riktningsförändringar.

I andra miljöer eller situationer behöver ledsagaren med ord eller tecken beskriva vad som kommer att hända. Det är bättre att ge för mycket information än för lite.

Det är bättre att ge för mycket information än för lite.

Som ledsagare kan man göra stor skillnad med en bra syntolkning av vad som sker i miljön och i olika situationer. Vad som är intressant i det som sker, utöver det som påverkar själva förflyttningen, är väldigt individuellt. Som ledsagare kan man börja med att kortfattat beskriva sådant man själv tycker är intressant i det som händer. Är det intressant för den som blir ledsagad kan det komma följdfrågor där en mer detaljerad beskrivning ges. Det kan också vara bra att fråga personen med dövblindhet hur hen önskar sin syntolkning.

Det kan krävas mycket koncentration att genomföra förflyttning för en person med dövblindhet och då kan det vara störande med allt för mycket information om omgivningen. Verkar den som ledsagas inte intresserad av syntolkningen kan det vara relevant att fråga om det blir för mycket information.

Under Information kan du läsa mer om Syntolkning.