Annika Wistrand Elfving älskar utställningen. För henne är det lugnt och vilsamt att vistas i mörkret. För besökarna som hon guidar är det betydligt mer utmanande. Under en timme får de testa hur det är att leva utan att se.
— Nu ska ni använda alla era andra sinnen. Hörsel, lukt, känsel och kanske också smak, säger hon när hon lotsar in besökarna till Osynlig utställning i Stockholm.
Osynlig utställning öppnade 2007 i Budapest och har sedan dess startats även i Prag och Warszawa. Nu finns den också i Stockholm där den kommer att hållas öppen i fem år, kanske längre om man får tillstånd. Sammanlagt har en kvarts miljon människor sett utställningen som ser likadan ut i alla länder.
Innan besökarna släpps in får de en introduktion i vad som underlättar livet för en synskadad person. Det handlar om punktskrift, etiketter och hjälpmedel men också om spel och leksaker.
I dag är det Sirkka Husso som demonstrerar braille, punktskriften som uppfanns på 1800-talet och vars dag firas just i dag 4 januari. Med hjälp av sex punkter i olika kombinationer går det att få fram 63 tecken. Det räcker för alla bokstäver, siffror, skiljetecken och specialtecken i vanlig skrift.
Vi får prova på att skriva våra namn med punktskriftsmaskinen. Trots hjälp av en tydlig bokstavstavla är det svårare än man kan tro.
Sirkka Husso visar också den talande pennan som berättar att det är majs i burken, eller att tröjan är röd och ska tvättas i 40 grader.
—Man behöver etiketter som man får på Syncentralen. Sen spelar man in vad som helst med sin egen röst. Det är jättebra för att märka upp saker, till exempel konservburkar. På kryddburkar och liknande är det enklare med etiketter skrivna med punktskrift.
Själva utställningen består av sex helt mörklagda rum som visar olika delar av verkligheten. Vi trevar oss fram med hasande steg, ängsliga för att slå i något. Det är typiskt för seende. Den som är synskadad eller blind rör sig normalt inte lika ängsligt.
— Framför allt inte i välkända miljöer. Hemma har jag full koll, vet exakt var jag har alla saker och lägger dem alltid på samma plats. Rutiner är jätteviktiga, säger Annika Wistrand Elfving.
— Visserligen slänger barnen leksaker omkring sig som man kanske trampar på men så är det väl för alla.
Besökarna släpps in i grupper på högst åtta deltagare och instrueras att lämna mobiltelefonerna i skåpen utanför.
— Det brukar vara det svåraste men är viktigt för att inte störa upplevelsen, säger utställningschefen Veronique Slottberg, som gläder sig åt att intresset för utställningen bara ökar.
Målet är att öka förståelsen
Ett mål med utställningen är att öka förståelsen och empatin för människor med synnedsättning. Ett annat är att ge en stunds spännande och underhållande upplevelse, en simulering av hur det är att inte se i trafiken, hur man hittar rätt krydda i köket eller trampar rätt i naturen.
Under den timslånga vandringen får vi klämma och känna på olika föremål i olika miljöer. En del, framför allt sådant som finns i vår egen vardag, är lätt att identifiera, annat kräver mer funderande och kanske en ledtråd eller två. Ibland tycker vi oss börja skönja konturer av föremål.
— En illusion, säger Annika Wistrand Elfving. Hjärnan är ständigt upptagen av att skapa bilder. Är det något man sett tidigare händer det ganska fort. Då kan man till och med få för sig att man kan se färger.
Annika Wistrand Elfving är synskadad vilket i hennes fall innebär att hon har några få procents oskarpt synfält på höger sida.
— Jag föddes översynt och hade glasögon som barn. När jag som tonåring kastade frisbee med mina kompisar försvann den plötsligt, jag kunde inte se den. Då gick jag till ögonläkare.
Det visade sig att Annika Wistrand Elfving har retinitis pigmentosa, en progressiv ögonsjukdom som innebär att synfältet gradvis krymper. Idag kan hon läsa i datorn genom att texten förstoras 14 gånger. Men färgseendet har försvunnit.
Hjärnan luras
— Jag trodde länge att jag såg färger. Jag kunde säga att jag tar den här blå tröjan tills min man sa att den inte alls var blå utan svart. Sånt händer för att man har sina inre bilder kvar. Men det är hjärnan som lurar en.
Annika Wistrand Elfving älskar arbetet på utställningen. På grund av sin ögonsjukdom är hon extremt bländningskänslig och har alltid solglasögon, både inne och ute. Ljuset gör ont i ögonen. Mörkret är däremot vilsamt.
— Och befriande. Människor vågar ställa frågor som de inte gör när de ser den de pratar med.
ANNE JALAKAS, text och foto
VETT OCH ETIKETT I UMGÄNGET MED SYNSKADADE
Det är inte alltid lätt att veta hur man ska hjälpa den som inte ser. Här är några tips från Osynlig Utställning:
- Fråga först. Behöver personen hjälp eller inte? Oönskad hjälp kan göra mer skada än nytta. Ett exempel är någon som tar tag i den synskadade eller blinde mannens arm och för över honom till andra sidan gatan utan ett ord.
- Vid trottoarkanter ska den som ledsagar den blinda personen alltid sakta ner och förvarna om det är ett steg ner eller upp.
- Vid trappor räcker det att säga att det kommer en trappa och att personen ska akta steget. Det är också viktigt att säga om trappan går uppåt eller neråt. Led personen till räcket om det finns ett och säg till när det sista steget kommer. Samma på rulltrappa. Visa gummiräcket och säg till när det är dags att kliva av.
- I kollektivtrafik kan man ledsaga den blinda eller synskadade personen till den öppna dörren och räcket så att hen själv kan kliva på eller av bussen eller tåget.
FAKTA /BRAILLE
Punktskriften uppfanns av fransmannen Louis Braille som föddes I Frankrike 4 januari 1809. Till hans minne firas den internationella Brailledagen just 4 januari.
Braille skapade sexpunkts-systemet efter att ha träffat Charles Barbier, en kapten i Napoleons armé som besökte den skola för blinda som Louis gick på och visade eleverna en kommunikationskod som han utvecklat för att soldaterna skulle kunna läsa på natten. Tidigare hade många dödats när de tänt lampor för att läsa meddelanden och därigenom avslöjat sin position för fienden
Louis var tio år när han träffade Barbier. Fem år senare hade han konstruerat punktskriften som förändrat livet för miljoner.
Braille bygger på sex punkter som kombineras på olika sätt och som man läser av med fingertopparna. Det är inget språk utan en kod som kan översättas till många språk. Oftast är båda händerna inblandade i läsningen. De flesta använder pekfingret. Det tar längre tid att läsa punktskrift än vanlig skrift, svartskrift. Läs mer om hur alfabetet är uppbyggt.
Louis Brailles hem ligger granne med Disneyland några mil utanför Paris och är i dag ett museum. Håkan Thomson, Synskadades Riksförbund, har besökt och skrivit om muséet.
