Tillgänglighet till digitalt material

Normalt är typsnitt utan seriffer enklast att läsa, framför allt om man använder stor förstoring. Exempel på typsnitt utan seriffer är Arial, Verdana och Calibri. Det går också att söka efter ”San Serif” så hittar du typsnitt utan seriffer. Använd inte typsnitt som ser ut som handstil.

Det är också bra om texten inte är för tunn, en del personer ser bäst om hela texten är i fetstil. Undvik även helst kursiv stil.

Om texten är lite större slipper personen förstora den så mycket. Använd inte mindre än 12 punkter, gärna 14 punkter. Lämnar du text utskriven på papper kan du enkelt ställa upp typsnittet till att passa personen som ska läsa det, och då kan en text större än 14 punkter för vissa fungera att läsa utan förstoringshjälpmedel.

Ha alltid en enfärgad bakgrund som har bra kontrast till texten. Är det en digital text har läsaren möjlighet att själv byta färg på bakgrund och text utifrån egna preferenser om du inte låser dem. Använd aldrig en bild eller liknande som bakgrund till text.

Skriver du ut på papper så använd vita eller ljust gula papper, aldrig mörkare färger på pappret – om du inte vet att just den du skriver ut till behöver det för att inte bli bländad. Använd matt papper, inte blankt som kan ge blänk som bländar.

Skärmläsare är bra på att navigera mellan rubriker, läsa i kolumner eller tabeller med mera. Men de måste veta att det är en rubrik, kolumn eller tabell – och det får du normalt på köpet om du använder din ordbehandlares smarta funktioner. Om du väljer en formatmall för rubrik för en viss nivå blir den automatiskt uppmärkt som en rubrik som den nivån. Infogar du en tabell genom att välja ”Infoga tabell” eller skapar kolumner genom att välja det i menyerna så kommer det att bli rätt. Men om du enbart använder fetstil och lite större text för visa att det är en rubrik så kommer de som läser visuellt att förstå att det är en rubrik, men inte den som använder skärmläsare.

Nöj dig alltså inte bara med att det ska se rätt ut utan se till att det är rätt skapat. Om du börjar göra det till en vana kommer du även att upptäcka att det blir mindre konstigheter när du själv redigerar i texterna.

Använd normalt eller något större radavstånd, se så att raderna är lätta att följa och inte flyter ihop.

Om du lämnar ett personligt anpassat material till en person som inte kan se bilderna, är det bättre att inte använda bilder utan beskriva allt i texten.

Är det ett dokument eller en webbsida så kan bilderna ha en beskrivning som endast läses av den som har en skärmläsare. De beskrivningarna kallas alternativtexter eller alt-texter. Hur man lägger in dem skiljer sig lite från program till program, men oftast hittar man valet som heter ungefär ”Visa alternativtext” om man högerklickar på bilden.

Bilder används alltid av en anledning, och det är anledningen du ska utgå från när du beskriver dem. En alt-text ska normalt vara relativt kort, max 2 meningar, och ge en enkel syntolkning av bilden. Är det en bild mest för att förstärka beskrivningen i texten kan det räcka med att det står ”foto av Kalle framför sitt röda hus”. Men om det är en bild som innehåller viktig information, till exempel en graf som visar förändringar över tid, behöver dessa beskrivas så att den som läser beskrivningen får ut samma information som den som ser bilden. Men finns den informationen redan i texten, behövs bara en kort beskrivning av bilden.

Om det bara är något gjort för att skapa en snygg layout, som en girlang, ett streck eller liknande som inte har någon betydelse alls för innehållet finns det en ruta att kryssa i som heter ungefär ”endast dekorativ”. Då hoppar skärmläsaren bara över den.

Ibland kan det vara bra att förklara något genom en taktil bild. Det finns olika sätt att skapa taktila bilder, det vill säga bilder där linjerna går att känna. Dessa behöver vara enkla och tydliga för att alls gå att få någon uppfattning om. Att läsa taktila bilder är en förmåga som behöver tränas upp, eftersom det är mycket svårare att få en hel bild av strecken som man bara känner av en mycket liten bit i taget.

Det enklaste är att använda ett blackboard som är en gummiskiva som man lägger ett vanligt papper på. När man ritar på det med en kulspetspenna blir linjerna kännbara. Det finns även ritmuff som är ett plastpapper man har i en gummiskiva och ritar på med vanlig penna. Detta blir lite tydligare linjer. Man kan även använda vaxsnören, lim och märkpasta för att skapa linjer på olika material.

För att producera lite bättre bilder finns svällpapp som är speciella papper man skriver ut en önskad bild på och sen värmer upp i en svällpappsmaskin för att linjerna ska resa sig. SPSM har många färdiga taktila bilder man kan köpa från dem. Gå till deras Webbutik för målgruppen blindhet och välj produkttyp ”Taktila bilder” i vänstermenyn så får du deras urval. Bland annat djur, biologi och kartor finns att välja mellan.

Ett alternativ som kan vara ännu bättre än taktila bilder kan vara 3D-modeller. Till exempel öga och öra kan vara enklare att förstå om det går att känna på de olika delarna och hur de hänger ihop.

I de vanligaste programmen för ordbehandling (som Word) och presentationer (som Powerpoint) finns under menyfliken ”Granska” en funktion som heter ungefär ”Tillgänglighetskontroll”. Om du väljer denna får du en lista på möjliga fel i dokumentet, som bilder som saknar alt-texter eller oklara läsordningar. Du får även information om vad du kan göra åt det.

Det är inte helt säkert att ditt dokument blir enkelt läsbart med en skärmläsare även om tillgänglighetskontrollen inte hittar några fel – men du undviker i alla fall de vanligaste misstagen!