Höstkylan börjar smyga sig på men det är inget som stör deltagarna som är på väg ut på veckans pass. Det är dövblindteamet i Stockholm som arrangerar stavgång för personer med dövblindhet varje onsdag
— Jag behöver inte titta på marken för att ha koll på var det finns snubbelrisk eller vattenpölar och inte bekymra mig om trafiken eller om det är små barn i närheten. Det är bara att följa Catarinas gula väst, säger Sten-Owe Bjelvestad medan han förbereder sig med sin egen väst och stavar.
Det är synpedagog Catarina Temse Andersson som tagit initiativet till stavgången som nu är inne på sin sjätte termin.
— Vi håller på tills snön kommer. Lite regn hindrar oss inte men vi går inte när det är halka, säger hon och beskriver entusiastiskt fördelarna:
— Stavgång är bra för så mycket: balans, rörlighet, styrka och kondition. Det passar de flesta, passet kan göras väldigt tufft eller mycket enkelt. Ofta har vi två grupper, en med lite lugnare tempo och en med lite hårdare.
Gruppens storlek varierar, idag är tre deltagare på plats. Sten-Owe Bjelvestad, Gunnar Cederberg och Jan-Ove Bylund som på grund av en skadad fot inte kan gå den här gången men vill vara med på stretchingen efteråt.
Vi andra ger oss i väg. Först går Catarina Temse Andersson och sist hennes kollega på teamet, hörselpedagog Maria Collin Jensen. Strax innan vi går in i parken blir det uppmjukningsövningar.
Skaka loss axlar och skulderblad
— Det är inte bra att vara spänd i kroppen när man går, säger Catarina Temse Andersson och instruerar deltagarna att skaka loss axlar och skulderblad, trampa upp och ner på stället, göra benböj och tåhävningar.
— Jättebra även för mej, säger Maria Collin Jensen som har problem med balanssinnet på grund av sin hörselnedsättning.
— Stavarna gör att man känner sig trygg, det är jättebra. Och man blir bättre efter ett tag.
Catarina ser till att det inte finns några hinder på vägen. Dyker det upp något sådant eller marken just här kräver lite extra uppmärksamhet signalerar hon med hela armen så att deltagarna ser.
Det är fullt med folk i parken. Småbarn springer och hoppar, pensionärer rastar hundar, föräldralediga drar barnvagnar. A-lagarna på bänken hejar som alltid och får glada leenden tillbaka. Plötsligt kommer ett gäng ungdomar i gymnasieåldern rusande och nästan krockar med gruppen. Lyckligtvis går allt bra.
— Det där är ovanligt. De flesta ser ju våra västar – de är tydligt markerade med ordet dövblind eller ledare på ryggen – och ser till att inte kollidera med oss.
Trots att regnet nästan hänger i luften är det en vacker dag. Parken strålar i gult, det är mycket löv på marken men inte så mycket att det blir lövhalka.
Vid det här laget har alla fått upp värmen i kroppen. Det blir uppförsbacke och därmed lite tyngre att gå. Instruktionen är att ta ut stegen mer än vanligt.
— Med dövblindhet tar man gärna lite kortare steg för att man är osäker och kanske har problem med balansen. Därför är det bra att länga stegen. Vi gör även utfall och så stampar vi lite, vibrationerna stärker skelettet och förebygger benskörhet.
Energin ska inte slösas bort
Variation och förnyelse är ingenting för det här sammanhanget. Själva vitsen är att allt är likadant varje gång, energin ska inte slösas bort. Därför träffas man på dövblindteamet som är lätt att nå med kollektivtrafik och en plats som alla känner sig hemma på. Stavarna, som finns på teamet, är individuellt inställda för varje person. Och rutten är densamma varje gång. Man ska inte behöva fokusera på något annat än att gå.
Efter ett tag delas gruppen upp. Maria och Gunnar tar en kortare runda och går tillbaks hem. Catarina och Sten-Owe tränar på i lite högre tempo. Det är långa steg, utfall och klamp, upp och ner för en backe.
— Stavarna hjälper till att hitta balansen på utfall. Genom att gå upp mellan utfallen får man in den rätta hållningen. Går man med käpp är det lätt att belasta kroppen ensidigt,, med stavar blir belastningen mer allsidig.
Som Catarina ser det finns det inga nackdelar med stavgång. Och hon ser resultat.
— Deltagarna får igång cirkulationen, stärker muskler och skelett samtidigt som de tränar. balansen. Vi vet ju från forskningen hur viktig motion är för att förebygga demens och depression. Dessutom får man mer energi.
“Blir nedstämd när jag inte tränar”
— Man blir nedstämd när man inte kunnat träna på några veckor, när man varit sjuk och så. Då har man inte alls lika positivt tänkande, säger han efter det avslutande passet med stretchning och avslappning, säger Sten-Owe Bjelvestad som har Ushers syndrom typ 2
Sten-Owe är en flitig motionär. Han började jogga när han var runt 30 och kände direkt att han hittat hem.
— Det var helt underbart att springa, säger han. Vissa rundor kom jag in i ett lyckorus, det var en glädjekick och helt fantastiskt. Det var som att flyga fram. Jag mådde bra och sprang även olika motionslopp.
Sten-Owe som är 69 år fick inte sin diagnos förrän han var 38. Fyra år senare slutade han köra bil – men då hade han inte på länge kört i mörker. Synfältet har blivit mindre efter hand på grund av näthinnesjukdomen retinitis pigmentosa som ingår i syndromet.
— I dag har jag tio procent kvar centralt och skarpsyn. Jag har speciella läsglasögon och kan fortfarande läsa svartskrift. Det är jättebra men det är ändå ganska ansträngande att läsa. Därför lär jag mig punktskrift nu.
Sten-Owe har varit med i stavgångsguppen i två år. Han går också stavgång på egen hand, hemma i Blackeberg där det finns fina parker och bra promenadvägar. Men det går inte att få upp samma tempo som i dövblindteamets grupp.
— Nej, även om jag känner till området väl måste jag ändå vara mer uppmärksam på underlaget än när Catarina leder oss. Jag är mer spänd när jag går själv än när jag är här.
Utöver stavgåendet tränar Sten-Owe på det gym som Förbundet Sveriges Dövblinda har tillgång till där Emil Bejersten, anställd på FSDB och utbildad personlig tränare håller ett pass i veckan för medlemmarna i Stockholm.
— Han lägger upp olika stationer där vi tränar med hantlar, skivstång, gör armhävningar och magövningar och anpassar övningarna efter var och en. Varje gång är det olika muskelgrupper som ska tränas. Jag tycker om att köra hårt och uppskattar träningen där väldigt mycket.
— Det är bra att röra på sig. Det är ett motstånd i början men har man hållit på ett tag blir det en vana och ett behov. Jag märker hur jag får mer energi av att träna och att jag blir bättre på att parera. När man ser dåligt är balansen inte så bra men det blir lättare att hantera om man tränat.
— Det finns enormt många fördelar med att hålla sig i trim. Dessutom fördröjer man åldrandet och det vill man ju gärna.
FAKTA/Stavgång på dövblindteamet
- Alla deltagare får en individuell genomgång och prova på hela passet innan det är dags att vara med i gruppen. Tillsammans med deltagaren bedöms också eventuella fysiska och medicinska hinder. För en del räcker det med introduktionen, sedan vill de fortsätta på egen hand. Det finns inga åldersbegränsningar. Stavgång är lika bra för en 20-åring som för en 80-åring.
- Gruppen träffas 0930 och slutar 1120. Reflexvästar och individuellt inställda stavar finns på dövblindteamet.
- Passet inleds med uppvärmning och en uppmjukande promenad i den närbelägna parken.
- Efter rundan, som tar 45 minuter och är likadan varje gång, blir det vattenpaus på dövblindteamet.
- Träningen avslutas med 20 minuters stretching och avslappning.
- Säsongen börjar när det är barmark och slutar när snön kommer. Under sommaren är det uppehåll. Det går bra att hoppa in i gruppen när som helst och det finns ingen plikt att delta varje gång – däremot att anmäla om man inte kan komma.
ANNE JALAKAS, text och bild
