Sista tiden har det varit en del uppmärksamhet i media kring att personer med dövblindhet inte får sina behov tillgodosedda. Det har främst handlat om insatser som kan erhållas via Lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.
Det är idag mycket svårt att bedömas tillhöra en av lagens tre personkretsar när man lever med förvärvad dövblindhet. Om man inte bedöms tillhöra personkretsen kan man inte heller få insats enligt LSS. De insatser som de flesta med förvärvad dövblindhet söker om är ledsagning. I somras kom Socialstyrelsens utredning ”Förändring av ledsagning över tid”, vilken nu är överlämnad till regeringen. Den visar att insatsen ledsagning till personer i personkrets 3 (där personer med förvärvad dövblindhet normalt ingår) har minskat med 68 % sedan 2010. Utredaren lämnar två konkreta förslag:
1. Att regeringen bör överväga att instifta en ny lag som specifikt reglerar insatsen ledsagning till personer med grav synnedsättning och personer med dövblindhet
2. Att Socialstyrelsen tar fram ett kunskapsstöd eller handbok kring intentionerna i LSS, framför allt kring personkretsbedömning
Frågan kring att personer med dövblindhet får allt svårare att få ledsagning har i början av november uppmärksammats i media. Bland annat i programmet ”15 minuter på teckenspråk” som sändes den 6 november på SVT och kan ses på SVT Play här.
En närliggande fråga är gränsdragningen mellan kommunens ledsagningsuppdrag och vad som ingår i en dövblindtolks uppdrag. Här kommer det signaler både från personer som lever med dövblindhet och från professionella om att regionernas tolkcentraler snävar in vad de anser vara deras uppdrag. Det finns en konsensus om att det i dövblindtolkning ingår tre delar; språktolkning, syntolkning och ledsagning. Det som nu sker är att regionerna i större utsträckning än tidigare, inte beviljar att ett tolkuppdrag kan börja och sluta med ledsagning till och från den plats där aktiviteten ska ske, till exempel möta upp personen med dövblindhet vid en busshållplats eller vid tågstationen. Konsekvensen av detta blir att den enskilde får använda sina ledsagartimmar till kanske en kort promenad på 10 minuter för att sedan ha tolk, ledsagaren blir i stand-by-läge, och därefter nyttja sin ledsagare igen. Det kan innebära att veckans ledsagartimmar går åt till endast en aktivitet. Den här problematiken uppmärksammades bland annat i Helsingborgs Dagblad, HD, den 4 november.
Att inte ha tillgång till ledsagning eller dövblindtolkar medför för många social isolering, vilket kan leda till psykisk ohälsa. Att inte få tillgång till produkter som kan vara bra hjälpmedel i vardagen är ytterligare problem som personer med dövblindhet upplever. Det kan handla om smarta telefoner med appar för orientering eller anpassningar för att kunna tillgodogöra sig information. Här behövs också specifika hjälpmedel och kontinuerlig utbildning samt uppföljning i hur dessa hanteras. Nkcdb får signaler både om att det kan vara svårt att få dessa produkter som hjälpmedel och att det är svårt att få utbildning och support på dem när man väl har dem.
Den 7 november hade Nkcdb och FSDB en gemensam text kring detta i Dagens Nyheter, DN, som du kan läsa här. Denna text får gärna användas och spridas.
Tillsammans kan och bör vi arbeta mot ett mer jämställt samhälle som strävar mot de funktionshinderpolitiska mål som Sveriges Riksdag har beslutat om och som överensstämmer med de FN-konventioner som Sverige har ratificerat; bland annat konvention om mänskliga rättigheter och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Vill du läsa Socialstyrelsens rapport om ledsagning kan du göra det här.
TEXT: Helene Engh
Publicerad 7 november 2023
