Med fantasi och kreativitet blir livet för brukaren bättre

Det är inte alltid det behövs så mycket. Men utan fantasi, inlevelseförmåga och kreativitet kommer man inte långt.
För Mika, vars syn försämrats kraftigt, kan tredimensionella pictogram bli ett sätt att fortsätta ha koll på livet.
—  Det är roligt att, tillsammans med personalen, tänka ut nya lösningar, säger Kent Hedesström, pedagog vid dövblindteamet i Västra Götaland.

Alla på gruppboendena Lindhult och Vidbo i Göteborg har dövblindhet. Mika är en aktiv person som är i ständig rörelse. Det är lite oklart hur han hittar, troligen har han ett system där han vet exakt hur många steg det är mellan olika punkter. I kombination med en mycket liten synrest gör det att han klarar sig fint.

Anslagstavlan har blivit svårare att se. Hur ska det bli bättre för brukaren?

Anslagstavlan har blivit svårare att se. Hur ska det bli bättre för brukaren?

Under en period krockade han med en boende vars rullstol kunde befinna sig lite var som helst i det gemensamma vardagsrummet. Men det problemet löstes genom att rullstolen fick en flagga som Mika klarar att uppfatta.

Almanackan ger koll på livet

Almanackan, svartvita pictogram på en anslagstavla i Mikas lägenhet, har en central plats i livet. Bilderna visar inte bara vilken dag det är utan också vad som ska hända under hela veckan. Mika har full koll, är ofta framme och tittar på tavlan. Han vet precis när han ska till dagcentret eller när det är dags att åka till Liseberg där han har årskort och älskar de allra häftigaste attraktionerna, bland annat Uppskjutet.

Pictogrammen blir slitna med tiden.

Pictogrammen blir slitna med tiden.

Så fort den aktuella händelsen har inträffat flyttar han undan de små svartvita lapparna som sitter uppe med stift.

På söndagarna är Mika oftast hos sin mamma. När han återvänder på kvällen brukar personalen gå igenom nästa veckas schema med honom.

Men nu har synen försämrats och det snabbt. Personalen är orolig för att Mika snart inte kommer att kunna se bilderna och har bett Kent Hedesström om hjälp.

Kent börjar med att titta på belysningen över anslagstavlan. Är den verkligen bra?

— När Mika hämtar mej ger han tecken att jag kan tända lampan, säger Kjersti. När han är färdig tecknar han att jag ska gå och så släcker han lampan. När han är ensam i lägenheten har han släckt.

Up-light bländar inte

Kent tycker att belysningen bländar utan att ändå ge särskilt bra ljus och föreslår en up light-lampa med dimmer.

Nästa steg är anslagstavlan. Personalen har funderat en hel del på den och blivit inspirerade av de taktila bilder de såg under ett studiebesök på ett dövblindboende i danska Ålborg.  Kanske kan man tänka sig något liknande?

Kent funderar en stund och säger sen:

— Vad tror ni om att sätta bilderna på magneter? Men behålla själva systemet på anslagstavlan. Och så ha själva pictogrammet i relief så att han redan nu börjar övergå till det taktila. Blir det för stor förändring? Jo, ungefär så har personalen tänkt.

Kjersti Larsson funderar på hur Mikas problem ska lösas

Kjersti Larsson funderar på hur Mikas problem ska lösas

—  Han måste kunna flytta magneterna själv men de får inte trilla ner för lätt. Han är väldigt rädd om sina händer. Men jag tror han skulle acceptera det. Vi har bytt andra grejer och det har funkat, säger Kjersti Larsson.

Kent funderar på pictogrambilder som klistras på magneter eller har en nål på baksidan men undrar om det blir för barnsligt. Det tror ingen. Mika har leksaker i lägenheten, bland annat en samling vilda djur och en liten leksaksteve som han tycker mycket om.

Finns det fler sätt att förbättra kommunikationen?  Mika har ett mycket begränsat teckenspråk och kan inte avläsa tecken i handen. Däremot har han börjat acceptera att personalen använder sina persontecken (ett slags egennamn på teckenspråk)  när de hälsar.

—  Det är viktigt att vara proaktiv, säger Kent Hedesström och föreslår att man börjar med de socialhaptiska signalerna  för ja och nej som tecknas på en neutral yta på kroppen, till exempel ryggen eller överarmen.

Videofilma

—  Och så kan ni filma. Av de små snuttar som ni gjort ser jag att Mika är en snabb och ivrig person. Om ni har möjlighet att jobba två och två kan en filma medan den andre gör något och så kan ni diskutera efteråt. När man är mitt inne i en situation hinner man inte tänka efter, då är man bara inriktad på att få kommunikationen att fungera.

Kjersti Larsson passar på att diskutera en annan brukare som har svårt att tala om

Kent Hedesström, Kjersti Larsson och Sofi Hallström.

Kent Hedesström, Kjersti Larsson och Sofi Hallström diskuterar.

vad han själv tycker. Får han frågan om han vill gå på en promenad uppfattar han det som en order och reser sig genast för att gå. Finns det något sätt att få fram hans egen röst, hjälpa honom att få lite fler nyanser i sin tillvaro?

—   Jag mötte en kvinna som skulle gå en utbildning i att använda samtalsmatta och blev sugen på det, säger Kjerstin Larsson. Vad tror du, skulle det kunna vara bra?

Samtalsmatta för bättre dialog

Samtalsmatta är en åsiktsmetod med ursprung i Skottland. Allt som behövs är en matta, en enkel dörrmatta kan fungera fint, och bilder som fäster på underlaget. Brukaren visar genom att använda tumme upp och tumme ner-symboler om hen gillar eller ogillar det som visas.

—  I början måste man introducera att tumme upp är bra, säger Kent Hedesström. Och ta något som är positivt, något som den här mannen gillar. Så småningom kan man utveckla det där till ett ämne som man kan prata runt.

Idén om samtalsmatta slog rot och Kjersti Larsson går just nu en utbildning  i metoden. Ett litet krux är att den bygger på bilder som går att se, något som inte fungerar om brukaren är blind. På Lindhult har man därför utvecklat egna, taktila bilder.

taktil bild på taxi

taktilt pictogram på taxi

Efter mötet på Lindhult återvände Kent Hedesström till dövblindteamet och funderade på lösningar. Det blev varken magneter eller nålar.

—   Själva pictogrammen gjorde vi i samma storlek som de gamla. Jag klistrade upp dem på hård papp och laminerade dem. Sedan fyllde vi konturerna på bilderna med en särskild penna så att de blev upphöjda. Vi har behållit den gamla anslagstavlan men fäster nu bilderna med en kardborreband, jag hittade en sort som nog håller livet ut.

Mika deltog med liv och lust i tillverkandet av bilderna hemma vid köksbordet och accepterade dem direkt.

taktilt pictogram på teve

taktil teve

Ett krux är att kardborrebandet på anslagstavlan lossnar när Mika tar bort en bild. Det är ett litet irritationsmoment. Men på Lindhult ger man inte upp. Kanske kan en gammaldags flanellograf  fungera bättre? Nu har man beställt en sådan.

—   Jag hoppas det blir både bra och snyggt, säger Anne-Marie Janko, övergripande stödpedagog på boendet. Vi ska använda samma bilder men klistra flanell på baksidan i stället för kardborreband.Sen så får vi se hur det går.

Text och  foto: ANNE JALAKAS

 

FAKTA/PICTOGRAM

Pictogram är ett visuellt språk utvecklat för personer som saknar eller har begränsad förmåga att tala, läsa och skriva. Stiliserade bilder, ofta svartvita, visar olika saker eller aktiviteter. Läs mer här http://www.pictogram.se/

 

FAKTA/MATERIAL

Sugen på att göra egna magnetpictogram? Här en lista på det material som Kent Hedesström använde:

Materialet till pictogrammen:

1.3M Dual lock, självhäftande kardborreband

2.Single- sided paper board , svart

3.pictogrambild

4.Matt lamineringsficka

5.Märkpasta i flaska, vit  Spol’n line pen (Iris hjälpmedel.se,  art.nr 52 071)