Samverkan och samordning

För att barn och vuxna med dövblindhet ska kunna leva ett aktivt och delaktigt liv krävs specifika kompensatoriska anpassningar och personligt stöd av olika slag. När man ska utforma och erbjuda adekvat stöd med helhetssyn och i ett livsperspektiv, krävs specifik professionell kompetens. Det förhållandevis låga antalet personer med dövblindhet gör det dock svårt för små enheter och enskilda professionella att utveckla och upprätthålla dessa kunskaper och erfarenheter. Därmed finns det risk för att servicen inte får den kvalitet som personer med dövblindhet och deras anhöriga har rätt att förvänta sig. Ansvaret att erbjuda stöd ligger dessutom på olika huvudmän, vilket försvårar situationen ytterligare. Gapet blir ofta stort mellan den enskildes vardag och samhällets mål om medborgarskap, aktivitet och delaktighet.

För att kunna möta konsekvenser av dövblindhet, krävs ett tvärvetenskapligt synsätt och särskilda kunskaper när det gäller service och anpassning av miljön. Detta slås också fast i den nordiska definitionen av dövblindhet. Samverkan och samordning är alltså nödvändigt.

För personer med dövblindhet och deras familjer är det ofta ett mycket omfattande nätverk av aktörer som behöver samordna sitt stöd för att det skall fungera för den enskilde. Det kan handla om ögon- och öronkliniker, syn- och hörselvård/habilitering, dövblindteam, barn- eller vuxenhabiliteringen samt andra verksamheter inom hälso- och sjukvården, kommunen, Försäkringskassan, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Arbetsförmedlingen med flera. För den enskilde är det inte lätt att veta vilken verksamhet som ansvarar för vad och vilket ansvar de har att samverka.

Många med dövblindhet eller föräldrar/vårdnadshavare vittnar om ett stort antal professionella kontakter där varje kontakt ser till sin specialitet och väldigt få har kunskap om hur olika nedsättningar samverkar med varandra. De vittnar också om att det blir de själva som får förmedla information mellan de professionella vilket upplevs som både belastande och osäkert. Högt på önskelistan står ofta att någon ska hjälpa till att samordna alla vård- och stödkontakter men i praktiken finns en rad försvårande omständigheter som ibland kan leda till att samverkan inte fungerar eller uteblir. Exempel på sådana svårigheter är:

Verksamheternas organisation

• Bristande rutiner för informationsutbyte
• Oklarheter om vilken verksamhet som har ansvar för specifika insatser
• Olika prioriteringar hos de olika verksamheterna

Olika regelverk i olika verksamheter

• Sekretess och identitetsskydd kan försvåra att delge varandra information
• Olika regelverk leder till olika bedömningar kring personens behov
• Olika uppdrag inom olika verksamheter

Personalens utbildning, erfarenhet och kompetens inom dövblindområdet

Verksamheternas uppdrag skiljer sig och det gör att personalens erfarenhet, utbildning och kompetens kring dövblindhetens konsekvenser är olika. Detta kan leda till svårigheter i samverkan.

Viktigt i sammanhanget är att det är ledningens ansvar att få till en bra samverkan. Detta är inget som kan delegeras till lägre nivåer i organisationen. Det är också viktigt att de berörda, alltså personer med dövblindhet, ses som självklara och aktiva parter när bra samverkansrutiner ska byggas upp. Det finns ett omfattande lagstöd (lagar, föreskrifter och vägledningar) för att samverkan och gemensam planering ska genomföras.

Om samverkan brister eller uteblir måste grundläggande förståelse för hindrande och främjande mekanismer för samverkan ökas hos alla inblandade parter. Även en förståelse för hur man systematiskt kan bearbeta dem måste öka.

En kurator, till exempel från ett dövblindteam där ett sådant finns, kan fylla en viktig funktion genom att erbjuda sig att samordna nätverket. Då bör man kartlägga vilka kontakter personen med dövblindhet har och vilka hen önskar ska bli kallade till ett samverkansmöte. Ett bra underlag inför ett sådant möte är om man gjort en kartläggning, till exempel en ICF-kartläggning utifrån ett dövblindperspektiv, och där identifierat vilka områden personen upplever utmanande. Det kan också vara värdefullt att ha genomfört en nätverkskarta för att synliggöra befintliga resurser i nätverket, tydliggöra om någon resurs saknas eller om det är dubbelt av någon samt se vilka som behöver samverka. Med samordnade och prioriterade insatser är sannolikheten för en lyckad re-/habilitering större.

De flesta verksamheter har lagstadgad skyldighet att upprätta någon slags plan för sina insatser. Planer benämns olika beroende på vilken verksamhet det är som upprättar den. Det kan heta:

• Individuell plan – detta är en rättighet för den som har insatser enligt LSS §10
• Åtgärdsprogram för elever i skolan enligt skollagen kap 3 §9
• Re-/habiliteringsplan enligt HSL kap 8 §7 3:e stycket

Det finns även lagstöd för att planer ska samordnas och att verksamheter ska samverka när det finns ett behov av det och om den det berör önskar det. Personer som får insatser både från region (HSL) och kommun (SoL eller LSS) ska vid behov erbjudas ett samverkansmöte för att upprätta en samordnad individuell plan, SIP. Det kan vara ett bra sätt att få igång samverkan. På Sveriges Kommuner och Regioners webbplats finns mer information om SIP.

Planer ska alltid upprättas i samråd med den enskilde och hänsyn ska tas till sekretesslagen. Det är sällan som personer inte vill att olika verksamheter samverkar kring de insatser man får.

Läs mer om samverkan och hur det kan se ut när det gäller barn, vuxna samt för de som lever med åldersrelaterad dövblindhet på sidan Vägledningshjulet.