Behov av dövblindspecifika anpassningar av introduktion och träning

Både syn och hörsel används för att kunna orientera och förflytta sig självständigt. I träningen inom O&F är fokus på att ersätta användningen av synen med en kombination av känsel och hörsel.

För en person med dövblindhet behöver träning i O&F anpassas efter dennes hörselförutsättningar. Hörhjälpmedel som hörapparater och/eller CI-processorer kan behöva anpassas för att fungera optimalt vid O&F.

Träning i O&F för vuxna med förvärvad dövblindhet ges utifrån den nationella standarden för O&F för vuxna personer med synnedsättning/blindhet. Inom samtliga områden i standarden behöver träningen anpassas utifrån nedsättningarna i både syn och hörsel för personer med dövblindhet. Samverkan mellan syn- och hörselhabiliteringen är centralt för att kunna anpassa träningen utifrån individens behov och förutsättningar.  Vidare behövs ett större fokus på hur personen kan använda andra sinnen, som känsel och lukt vid O&F för att kompensera för nedsättningarna i syn och hörsel.

För personer som utöver dövblindheten även har kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar behöver träningen anpassas ytterligare. Träning i O&F har en viktig funktion att fylla för att känna egenkontroll, självständighet, trygghet och våga utforska. Behovet av att vara lyhörd och tolka signaler är extra viktigt när personen själv inte med ord kan uttrycka eller beskriva sina upplevelser. Det är oftast bra att arbeta nära de personer som finns runt personen med dövblindhet för att få stöd i att tolka och förstå personens signaler och uttryck

För personer som utöver dövblindheten även har kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar behöver träningen anpassas ännu mer efter individen. Den är dock minst lika viktig för att kunna känna egenkontroll, självständighet, trygghet och våga utforska. Behovet av att lyssna in och tolka personens signaler är extra viktigt när personen själv inte med ord kan uttrycka eller beskriva sina upplevelser. Det är oftast bra att arbeta nära omgivningen runt personen för att få stöd i att tolka och förstå personens signaler.

För små barn kommer stimulansen till att vilja röra och förflytta sig från syn- och hörselintryck. De ser något de vill ha, de hör någon de vill komma närmare, och försöker förflytta sig i den riktningen. Barn som växer upp utan stimulans via syn och hörsel behöver istället få stimulans genom aktiva insatser från omgivningen.

Vill du få konkreta råd och stöd i  att främja tidig rörelse och förflyttning så finns sidorna 12-15 i boken När ditt barn inte ser och hör som andra barn, kapitel 4 i boken Med kroppen som redskap samt sidorna 46-48 Barn och ungdomar med dövblindhet rapport nr 3.

Det är svårare att skapa medvetenhet om den egna kroppen och dess rörelser om man inte kan se den. Det är även svårare att härma andras rörelser utan syn. För att kunna gå rakt, hålla riktning eller tolka signaler från kroppen om vilket underlag man går på, lutning eller öppet fält behöver kroppsuppfattningen medvetet tränas upp. Balansen är alltid påverkad vid en grav synnedsättning. Det är dessutom inte ovanligt att en sämre hörsel även påverkar balansen eftersom balansorganet sitter i örat.

Den rumsliga uppfattningen kan stödjas genom användning av taktila beskrivningar istället för auditiva tolkningar. På sidan Socialhaptiska signaler kan du läsa mer om hur dessa kan användas, och du kan även hitta signaler som kan användas för rumsbeskrivning som ritas upp på personens rygg till exempel BORD, FÖNSTER, SITTPLATS.

Dövblindhet medför konsekvenser i vardagen av olika slag. Pendling mellan perioder av försämring och stabilitet av funktion i syn eller hörsel kan slita på det psykiska måendet. Ibland kan det vara synen som försämras och ibland hörseln. Dessa förändringar påverkar vardagens val av strategier samt sociala och känslomässiga delar av livet. Att ständigt behöva anpassa sig till nya förhållanden när synen och/eller hörseln förändras kan påverka personens psykiska mående och det gör att timingen för insatser i O&F är viktig att ta hänsyn till.

För att bättre förstå den omställning dövblindheten innebär och kunna ge rätt insatser vid rätt tidpunkt kan livsomställningsmodellen vara en metod att luta sig mot.

Träning och stöd i O&F är en insats som behövs återkommande genom hela livet för personer med dövblindhet. När både syn och hörsel påverkas och inte kan kompensera för varandra tar det mesta längre tid och är energikrävande. Att det mesta tar längre tid kan resultera i trötthet, nedsatt energi och energiförlust i aktiviteter. Det är viktigt med flera pauser, lägre tempo och att stämma av energinivån hos personen med dövblindhet.

O&F för personer med dövblindhet tar mycket energi, därför är det viktigt att utgå från den enskilde och ställa realistiska krav utifrån personens styrkor och förmågor. Samtala med personen om olika strategier för att kunna planera sin vardag för att på så sätt orka med. Om personen inte har erfarenhet av färdtjänst och ledsagning kan det vara viktigt att informera om att detta är insatser som kan ansökas om och vid beviljande underlätta för en fungerande vardag.

Teknik och hjälpmedel vid O&F kan till exempel vara vit käpp, hörselhjälpmedel, talande hjälpmedel med GPS-funktion samt uppläsning av meddelanden från smarta mobiler. Dessa behöver säkerställas så att de fungerar optimalt inför varje O&F tillfälle. Personens förmåga att använda sin hörsel vid O&F behöver utforskas. Ta hänsyn till att hörselförmågan kan variera beroende på energinivå och omgivningsljud.

Det behövs kunskap om personens hörhjälpmedel, dess funktioner och inställningar och hur de påverkar vid O&F. Hörapparater kan behöva anpassas med ett eget program för O&F som ger så mycket omgivningsljud som möjligt, och som inte automatiskt övergår till endast förstärkning av tal. Därför är samverkan med förskrivande audionom viktig. Mer information finns på sidan hörhjälpmedel.

Om ekolokalisering inte kan användas till orientering, kan glidteknik med vit käpp vara att föredra framför pendelteknik eftersom käppen då har ständig taktil kontakt med underlaget.

Erbjud alltid en person med dövblindhet att få röda markeringar på sin vita käpp för att visa för andra att användaren har en kombinerad syn- och hörselnedsättning. En längre käpp än vad som normalt rekommenderas gör att personen får extra reaktionstid att upptäcka eventuellt hinder.

För personer som även har kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar ger den vita käppen möjlighet till egen uppfattning om underlag och eventuella hinder, samt ger möjlighet till eget utforskande.

För att orientera sig i omgivningen kan olika kännetecken användas, så kallade orienteringspunkter. För personer med dövblindhet bör dessa vara taktila och fasta hållpunkter. Att få stöd i att hitta dessa hållpunkter och utveckla egna strategier som bygger på känseln är värdefullt.

Ibland har personen med dövblindhet utvecklat egna funktionella strategier omedvetet. Det kan vara att använda sig av solen för att kunna ha en ungefärlig riktning, att med fötter och käpp känna skillnader i underlaget och att uppfatta taktila skillnader på olika dörrars handtag. Att påtala och gemensamt utforska dessa strategier och visa hur de kan användas även på andra platser kan underlätta mycket.

En person som tidigare använt hörseln för orientering men på grund av försämrad hörsel inte längre kan orientera sig efter ljud kan behöva hjälp att lära sig orientera i samma område men med nya strategier och taktila orienteringspunkter.

För att underlätta O&F vid bevakade övergångsställen finns taktil information på tryckknappslådorna vid trafikljusen. Informationen består av pilar och symboler som visar riktning på övergångsstället, om det är en eller fler gator som korsas samt vilket håll bilarna kommer ifrån. På vissa dosor finns en puck på undersidan som vibrerar motsvarande de auditiva tickningarna som ger information om signalen är röd eller grön. Läs mer om detta i dokumentet Taktila övergångssignaler.

En väl fungerande kommunikation underlättar vid träning och inlärning av O&F.

Personer med dövblindhet använder olika metoder och strategier för att kommunicera och ta till sig information, till exempel talspråk, teckenspråk och taktilt teckenspråk. Det kan också handla om att personen har en individuell anpassad kommunikationsmetod som fungerar för just den personen. Läs mer om olika kommunikationsmetoder på sidan Kommunikation och dess undersidor. En del tips att tänka på inför ett första möte får du i guiden Det goda mötet.

Det kan vara svårare att kommunicera under träning i O&F vilket innebär att instruktioner får ges först och därefter följas av genomförande. I slutet av ett träningstillfälle bör man alltid summera och sammanfatta det man kommit överens om eller gjort. Socialhaptiska signaler kompletterar det talade eller tecknade språket och är bra att använda sig av oavsett personens kommunikationssätt. På sidan Mer om socialhaptiska signaler finns signaler som kan användas i träning av O&F som JA, FORTSÄTT, STOPP, FÄRDIGT.

I de fall då den professionella inte behärskar det kommunikationssätt som personen med dövblindhet använder behövs en dövblindtolk. Både personen med dövblindhet eller den professionella kan beställa tolk vid träning i O&F.

En dövblindtolk förmedlar det som sägs i båda riktningarna samt tolkar och sätter ord på den visuella informationen i omgivningen. Ofta tillkommer också ledsagning i tolksituationen. Även om dövblindtolk är med är det viktigt att komma ihåg att det är du som ansvarar för att det du sagt uppfattats rätt av personen du tränar på samma sätt som du gör när du arbetar utan tolk. Vill du veta mer om dövblindtolkning kan du ladda ner ”En liten grön bok om dövblindtolkning”.

Även om det under träningen av O&F ska vara en kommunikation mellan dig och personen som tränar, kan det vara viktigt att förbereda tolken på det som är tänkt att göras under träningstillfället. Att använda samma dövblindtolk genom hela insatsen rekommenderas, eftersom arbetssättet mellan samtliga parter i träningen byggs upp tillsammans och riskerar att påverkas vid byte av dövblindtolk.

Ibland är det viktigt med tajming i den pedagogiska situationen, och då kan tidsfördröjningen som en tolkning ger försämra pedagogiken märkbart. Då kan det vara klokt att bli överens om socialhaptiska signaler som du som pedagog kan använda direkt till personen du tränar under vissa moment även om tolk finns med i mötet.