Dramatiska konsekvenser för unga med dövblindhet när arbetsförmedlingens stöd minskas

Irene kort ljust hår med glasögon till vänster, Ljus, blommig kavaj, Kristofer är längre och har armen om Irene. Han har mörkblå skjorta under jackan och rödvit käpp i handen.

Irene Söderlind, dövkonsulent på AF Rehab ser med oro på framtiden. Det gör också Kristofer Peterson som har dövblindhet.

Det var en tung börda som föll från Kristofer Petersons axlar när han fick kontakt med arbetsförmedlingens enhet Syn Döv Hörsel. Plötsligt började bitarna falla på plats.
— Jag fick hjälp med att hitta praktikplatser, söka jobb och skriva ansökningar. Allt  sånt som är svårt om man har dövblindhet. Det betyder jättemycket, säger han.
Men nu väntar dramatiska nedskärningar av stödet till personer med funktionsnedsättning.
—  Det blir katastrof, säger dövkonsulent  Irene Söderlind på AF Rehab i Härnösand som just den här dagen ska träffa en tänkbar arbetsgivare tillsammans med Kristofer.

— Som det ser ut idag kommer nästan alla socialkonsulenter och psykologer att försvinna från AF Rehab. Det kommer att drabba personer med dövblindhet särskilt hårt. Och även om vissa dövkonsulenter blir kvar kommer stödet inte alls att vara som i dag.

Kristofer Peterson är 26 år, bor i Härnösand och har Ushers syndrom typ 1B. Man föds döv, har problem med balansen och näthinnesjukdomen retinitis pigmentosa som innebär att synfältet gradvis krymper så att det till slut ofta blir som att betrakta världen genom ett sugrör.

Insåg inte att synen skulle försämras

Porträtt Kristofer som har brunt hår.

Kristofer Peterson har bara goda referenser från tidigare jobb.

Kristofer fick sin diagnos när han var sex år. Föräldrarna förstod att sonen skulle bli dövblind. Men själv insåg han inte konsekvenserna.

—  När jag var fjorton-femton och ville läsa el och fordonsteknik på gymnasiet sa mamma att min syn skulle försämras efter tjugo. Det förträngde jag.

Det blev till slut samhällsprogrammet på riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro.  Efter studenten började Kristofer på universitetet. Det blev en chock. För första gången i livet befann han sig i ett sammanhang där ingen annan behärskade teckenspråk.

—  Jag hade inte insett hur svårt det skulle bli. Och inte vilket ansvar jag själv plötsligt fick, bland annat för att det fanns tolkar. Ibland dök tolkarna inte upp och ibland hade jag glömt beställa. Det blev mycket stress. Jag var inte mentalt förberedd och hade heller inte förstått hur höga kraven var.

I samma veva gick Kristofers cochleaimplantat sönder vilket innebar att han var helt utan hörsel i långa perioder. Han kunde vakna på morgonen utan att höra någonting men ibland kom hörseln tillbaks senare på dagen. Under tiden som implantatet var på lagning missade Kristofer en del undervisning. Tentan gick inte så bra och i december 2014 hoppade han av studierna. Det hade blivit för mycket.

”Tyckte det var pinsamt att ha dövblindhet”

—  Jag var inte mig själv under den perioden. Jag tyckte fortfarande det var pinsamt att ha dövblindhet. Jag hade accepterat att jag är döv men det var pinsamt att stå i klassrummet och berätta att jag är synskadad.

Att ha ett jobb har alltid varit viktigt. Kristofer har haft sommarjobb sedan han var femton och alltid fått goda referenser. Nu, våren 2015,  flyttade han tillbaks till sin pappa i Härnösand. Han hann knappt packa upp väskorna innan pappersfabriken Mondi Dynäs där han jobbat i flera somrar, ringde och erbjöd jobb. Samtidigt sökte och fick han ytterligare ett jobb.

—  Det var som personlig assistent och gick bra att kombinera med det andra, säger han.

—  Första tiden tänkte jag inte alls på att synen kunde bli ett hinder. Det liksom smög sig på. Jag började snubbla och märkte att jag inte var lika alert men kämpade bara på.

Praktik via arbetsförmedlingen

Hösten 2016 kontaktade han arbetsförmedlingen för första gången och träffade dövkonsulenten Irene Söderlind. Hon hjälpte till att ordna en praktikplats.

Porträtt Irene Söderlind.

Irene Söderlund

—  Det var inga problem alls. Kristofer fick komma till Teckenspråkscentrum, ett socialt företag som enbart anställer teckenspråkiga. De tar reda på personens kompetens och försöker hitta jobb som passar.

Efter fyra-fem månader tyckte Kristofer att han varit praktikant tillräckligt länge och ville vidare. Det visade sig att pappersfabriken än en gång hade plats för honom. Nu behövdes ingen handledning, han arbetade självständigt med att digitalisera och arkivera ritningar.

—  Det var jätteroligt. Andra kom till mej och frågade efter ritningar på maskinerna.

Nu gick Kristofer också med i A-kassan.

—  Jag var studerandemedlem sedan 2014 och trodde det räckte. Det gjorde det inte. Men jag lyckades kvalificera mig för att kunna få ersättning.

Sista tiden på jobbet var Kristofer konstant trött. Efter jobbet orkade han ingenting, inte ens laga mat.

—  Jag vågade inte säga att jag inte orkade jobba 100 procent. Jag ville vara en duktig arbetare. Men nu gick det inte längre. Jag hade fått reda på att det finns aktivitetsstöd för dem som inte fyllt 29. Då kan man få arbeta 75 procent och få ersättning från försäkringskassan för 25 procent. Jag provade att ansöka själv men klarade inte ut det.

Socialkonsulenten gav mycket stöd

—  Som tur var fick jag träffa socialkonsulenten Britt-Marie Fransson på samma enhet, Syn Döv Hörsel Nord på AF Rehab. Jag fick så väldigt bra hjälp. Både med att ansöka om färdtjänst och att prata om ett realistiskt schema och arbetstid. Just nu är  ansökan om aktivitetsersättning aktuellt.

Det var också Britt-Marie Fransson som tog upp frågan om den försämrade synen.

—  Hon visste att jag inte kunde punktskrift och att jag inte använde vit käpp. Hon berättade vad jag behövde göra. Jag lyssnade men använde inte käppen på jobbet. Jag var så rädd för att arbetskamraterna skulle ta illa upp, säger Kristofer.

—  Alla visst ju att jag ser dåligt men det tog ändå emot. Jag hade käppen med mig men hopvikt i fickan så den inte syntes och tog inte fram den förrän sista dan på jobbet.

Ångest för framtiden

När Kristofer blev arbetslös funderade han mycket på sitt eget liv. Hur skulle han gå vidare? Vad behövde han?

—  Jag hade jättemycket ångest. Skulle jag söka nytt jobb eller ta tag i dövblindheten? Till slut kom jag fram till att jag måste få synrehabilitering och lära mig punktskrift. Nu kan jag läsa punkt men är inte flytande på det. För ett år sedan kunde jag ingenting.

Ett sätt att ta tag i dövblindheten var att gå med i Unga hörselskadade. Kristofer fick en plats i distriktsstyrelsen och började läsa rapporter och protokoll.

—  Då förstod jag vilka brister det finns i systemet. Det finns stöd men nästan alltid handlar det om hörsel för sig och syn för sig. Jag har aldrig fått båda delarna samtidigt och har inget dövblindteam i närheten.

—  Jag skulle velat få rätt stöd mycket tidigare. Tänk om jag fått lära mig punkt när diagnosen ställdes i stället för nu när jag är mitt i processen med att söka jobb.

Kämpar för ungas rättigheter

Kristofer är en aktivist som på olika sätt skapat uppmärksamhet för situationen kring unga med dövblindhet. Artiklar i lokalpressen berättar om hur han bröt sin vita käpp under ett möte i kommunfullmäktige. Det var en protest mot att beslutet fattades utan att ta hänsyn till att kollektivtrafiken inte fungerar för personer med dövblindhet. Detsamma gäller färdtjänsten dit det inte går att sms:a en beställning.

Sedan Kristofer blev arbetslös har han sökt fler än 60 jobb utan resultat. Det ledde också till en uppmärksammad artikel i lokaltidningen. Men också till att potentiella arbetsgivare hörde av sig.

—  Det är ju bra men jag mår ändå inte så bra. Jag tycker att jag har så mycket kompetens men inte får betalt för det jag kan. Vissa dagar känner jag mig psykiskt sjuk.

Irene Söderlind ser trots allt ljust på Kristofers framtid.

—  Arbetsmarknaden är som den är. En praktikplats är ändå ett sätt att få in en fot. Även om den inte leder till en anställning får arbetsgivare ändå träffa Kristofer och se vilken positiv person han är.

Om nedskärningarna inom arbetsförmedlingarna genomförs som aviserats kommer inte bara Kristofer att förlora en av sina viktigaste kontakter.

— Det kommer att drabba en ny generation unga med dövblindhet som kommer att må ännu sämre, säger han.

ANNE JALAKAS, text

 

 

 

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *