Våra fördomar ställer sig i vägen för integration av nyanlända med funktionsnedsättningar. Det hävdar Berit Berg, professor vid Institutt for socialt arbeite och helsevitenskap i Norge. Hon ger ett exempel:
—Jag mötte en femårig flicka som inte pratade, hade dålig ögonkontakt och motoriska svårigheter. Hon hade varit i Norge nästan hela sitt liv men inte fått någon hjälp. Personalen på förskolan menade att det var för tidigt eftersom ”det ju är svårt att lära två språk”. Så är det inte, men de hade inte tagit reda på fakta.
Flickan hade varit på tre olika förskolor utan att någon personal reagerat. De trodde heller inte att familjen ville ha hjälp.
— Det var också fel. Familjen blev glad för hjälp och flickan blev utredd. Det visade sig att hon inte hade något språkproblem, däremot en allvarlig utvecklingsstörning.
Låg kunskap om sårbarhet
Kunskapen om den dubbla eller tredubbla sårbarhet som följer med flyktingskap och funktionsnedsättning är fortfarande låg. När det gäller dövblindhet är ett av de största problemen att identifiera personerna. En konsekvens är att nästan ingen får tidiga insatser, exempelvis teckenspråksundervisning.
Många flyktingar kommer från länder där välfärdssystemen inte fungerar som här och har dessutom upplevt krig och förföljelse. De bär på ett tungt bagage av svåra upplevelser. Mötet med det norska eller svenska samhället blir därför sällan enkelt.
Berit Berg, som tidigare i år föreläste vid Nordiskt välfärdscenter om dövblindhet och integration, menar att en stor del av orsaken finns i våra egna huvuden.
Våra fördomar ställer sig i vägen
Där finns föreställningar om att alla kommer från kollektivistiska kulturer, är skeptiska mot västerländsk skolmedicin och inte vill ta emot den hjälp som erbjuds utan hellre lösa problem inom familjen.
— Några lever i storfamilj men många gör det inte. Var försiktig med att ”veta” eller ”tro”, säger Berit Berg och berättar om den utmattade mamma hon mötte på en flyktingförläggning.
— Hon steg upp många gånger varje natt för att hjälpa sin 16-åriga dotter som hade både motoriska och kognitiva problem.
— Ingen hade frågat om hon behövde hjälp och själv hade hon inte vågat be om hjälp eftersom hon var rädd för att det skulle försvåra möjligheten att få stanna i landet. Flickan hade inte fått skola, sjukgymnastik eller språkinlärning utan förlorat två år av sitt liv.
Berit Berg menar att asylmottagningar kan vara fickor i samhället där inget fungerar. Det drabbar främst dem som inte har språk .
— Har personalen inte utbildning hjälper det inte om landet skrivit på varenda FN-konvention som finns.
Många hinder för integration
Det finns många hinder för en bra integration av invandrare och flyktingar med funktionsnedsättning. Här är de viktigaste enligt Berit Bergs forskning:
- Stort mörkertal. Barnen är inte identifierade.
- Låg kompetens bland personalen.
- Föräldrar är rädda för att be om hjälp.
- Kommuner värjer sig för att sätta igång med insatser, trots att de därmed bryter mot lagen.
— Detta visar att vi måste göra något. Barn ska behandlas likvärdigt, oavsett varför de befinner sig i landet, säger hon.
— Vi måste också ta reda på hur många det handlar om. Det är inte så svårt att identifiera personer som sitter i rullstol, inte alls kan se eller är helt döva.
— Det är svårare om du har en hörselnedsättning som inte är total liksom om du ser dåligt. Allvarlig utvecklingsstörning upptäcks men lindrig utvecklingsstörning är svårare.
Berit Bergs studier visar att anställda i Norge hade en egen uppfattning om varför föräldrar inte berättade att barnet hade en funktionsnedsättning.
— De ansåg att det berodde på kultur, att funktionsnedsättning är skamfyllt i många länder. Så är det men därmed inte sagt att föräldrarna vill ha det så när de kommer hit. I vår kultur har det också varit skambelagt och stigmatiserat.
Om professionella tror att flyktingar inte vill ha hjälp blir det problem.
Föräldrar blev glada över att få hjälp
— Var sitter detta? I deras huvud eller i vårt? Det vi såg när vi mötte föräldrar var glädje över att få helt annan hjälp och skolgång för sina barn än de kunnat få i hemlandet.
Om inte föräldrar berättar blir det svårt för välfärdsarbetarna att hjälpa. Här handlar det om att förmedla hur det går till i våra nordiska länder.
– I våra länder är det ofta föräldrarna som berättar att något är på tok. Det kan vara att barnet inte kryper fast det är tre år, eller inte börjat prata. Flyktingar vill ofta bli sedda som andra och inte vara till besvär. Men de måste få veta att vägen till hjälp ofta ligger i att man själv berättar hur det ligger till.
Professionella som möter barn till flyktingar behöver veta en del om många områden som de kanske inte är utbildade till.
— De måste känna till en del om traumatiska upplevelser, om sjukdom och funktionsnedsättning och om risken att barnet inte fått tillräcklig omsorg av sina föräldrar. Allt detta måste vi veta lite om och kartlägga. Vi kan inte sätta på en ”kulturhatt” och bara leta där.
Sluta exotisera! uppmanar Berit Berg. Inse att barnen behöver samma stöd som alla andra, plus lite extra.
ANNE JALAKAS, text och foto
