Film som pedagogiskt redskap

Ända sedan man i slutet av 1980-talet började med systematiska videoupptagningar av samspelet mellan barn med dövblindhet och deras partners, har användning av film varit en av grundpelarna i utveckling av kommunikation.

Möjligheten att filma olika situationer och därefter analysera dem öppnade helt nya perspektiv. Genom tekniken fick man chansen att fånga även den minsta lilla yttring från barnet eller den vuxne och målmedvetet arbeta vidare med den. Det gav helt nya möjligheter att tillrättalägga för väl genomtänkta pedagogiska insatser. Film som redskap är därför ett bra verktyg för att utveckla samspel och kommunikation med personer som har sensoriska funktionsnedsättningar.

Film har ökat kunskapen

Idag finns en god kunskap om barns tidiga utveckling när det gäller kommunikation och språk, utforskande och lek, mycket beroende på videoteknikens intåg. När det gäller känslomässig och kognitiv utveckling har man även där en god hjälp av att analysera och tolka innehållet i videoinspelat material.

Utvecklingspsykologins metoder har tidigare varit testningar, observationer och skattningar av barns beteenden men barnet har som regel observerats och bedömts i relation till uppgiften och inte i relation till sin omgivning. Med hjälp av film går det i dag observera det som sker på ett annat sätt, bland annat relationen mellan föräldrar och barn eller mellan vuxna och deras kommunikationspartners.

Användning av film är speciellt viktigt när det gäller personer som har flera funktionsnedsättningar. Film kan då hjälpa till att lyfta fram personens egen röst och få omgivningen att se personens kompetens och bidrag i relation och kommunikation.

Användningsområden och syften

  • Pedagogiskt och psykologiskt stöd till föräldrar och personal. Genomgång av filmmaterial med föräldrar eller personal visar att de oftast är mycket observanta och känsliga för personens uttryck. Resultatet av videoanalys gör dem medvetna om sin kompetens och möjlighet, som förälder eller personal till en person med funktionsnedsättningar.
  • Dokumentation av personens utveckling. Det är ett sätt att få var och en som stödjer personen att se vad som händer i vardagen. Vad personen gör och hur hen reagerar samt vad partnern gör och hur partnern agerar. I direktobservationer hinner man bara uppfatta små delar av det som sker och man kan inte heller observera vad  — och hur — personen säger och gör samtidigt som man observerar hur man själv respektive andra personer säger och gör. Vid genomgång kan man successivt bli medveten om både personens möjligheter och begränsningar samt sina egna möjligheter och begränsningar.
  • Introduktion av personens behov på till exempel förskola-skola eller boende-daglig verksamhet. Personalen kan till exempel få se hur personen fungerar i en trygg hemmiljö, vilket ofta ger en annorlunda bild av personen och hens förmågor än den de har när de träffar personen i den nya miljön. Personal på förskolor och i skolor i allmänhet har ofta mycket lite, eller inga erfarenheter alls av barn med dövblindhet. Det blir ofta i första hand föräldrar, en pedagog eller en assistent som följt barnet under en längre tid som ger den nya personalen kunskap kring barnet. Sen blir det barnet själv som får visa vägen genom att uttrycka vad det uppskattar att göra respektive inte göra, vad det kan eller inte kan.
  • Självreflektion över det egna arbetet. Att filma sig själv tillsammans med personen är kanske det viktigaste och en nödvändighet, för att se vad man gör, hur man gör och framför allt vad man inte gör. Vid genomgång med kollegor kan man även här successivt bli medveten om personens möjligheter och begränsningar, men framförallt om sina egna möjligheter och begränsningar.

Samspel och kommunikation är komplext och mångfacetterat. Vi kommunicerar inte bara via en språklig kanal. Vi uttrycker och tolkar intryck och uttryck på ett omedvetet plan med kroppsrörelser – avstånd till varandra, leenden, små rynkningar kring näsan och så vidare. Film ger oss här stora och ibland oanade möjligheter att se vad som sker i det som synes ske.

I kontakten med mycket små barn är vi mycket skickliga på att tolka deras uttryck, men i och med att barnet växer glömmer vi att tolka dessa. En del av svårigheterna med att förstå och kunna avläsa barn och vuxna med funktionsnedsättningar är att de inte har så många och kanske mer oregelbundna och otydliga uttryck vilket gör att samspelet blir enkelriktat. Man är kanske som vuxen inte inställd på att ett litet barns uttryck kan komma i ett äldre barns kropp eller att svaret kommer långt efter att den vuxne avslutat och kanske påbörjat något nytt. Det kan också vara tvärtom, så att uttrycket kommer snabbare än vi förväntat oss, vilket gör att vi inte uppfattar det och det blir ”brott” i samspelet, (Preisler 1998).

Några viktiga utgångspunkter

Vilka utgångspunkter, utifrån utveckling för personer med medfödd dövblindhet, är då bra att ha när det gäller användandet av film?

  • Vi kan utgå ifrån att personen har medfödda motiv att vilja samspela med andra människor. Det gäller oavsett om hen har alla sinnen intakta eller om det har funktionsnedsättningar. Forskning fram till i dag kan konstatera att det visat sig att även barn med grava funktionsnedsättningar som till exempel syn- och hörselnedsättning i kombination med svåra rörelsehinder eller utvecklingsstörning, kan kommunicera förutsatt att omgivningen är tillräckligt observant och känslig för att fånga upp barnets uttryck.
  • Vad personen gör har mening. Om man iakttar en person noga så kan man vara så gott som säker på att ett litet leende eller en upprepad kroppsrörelse har en mening, ett budskap av något slag. En arbetshypotes som man kan använda sig av till någon annan bevisar motsatsen.
  • Föräldrar och andra vuxna är vanligen kompetenta att observera, registrera och tolka personens uttryck som meningsfulla i kommunikation. Ett problem är dock att när personen har någon funktionsnedsättning avtar tilltron till den kompetensen, när den ändå finns och är så viktig.
  • Personer i omgivningen utgör både möjligheter och begränsningar för personen. För att kunna följa en persons utveckling och för att förstå vad som sker och varför det sker, behöver både personen och partnern observeras i olika samspelssituationer.
  • Genom att gå igenom videomaterialet kan vi göra oss medvetna om vad som sker i samspelet, vilka uttryck personen använder och desto viktigare vilka uttryck vi själva använder.

Vi ska alltså tillsammans titta på vad som händer i samspelet emellan, vara uppmärksamma på vad som fungerar. Det är viktigt att hela tiden utgå ifrån personens, men även den partnerns resurser, det vill säga på vad de faktiskt kan.

Etiska ställningstaganden

Att arbeta med film som ett pedagogiskt redskap ställer speciella etiska krav på alla parter som deltar i analysprocessen. För att klargöra anledningen till att använda film är det viktigt att ställa sig några etiska frågor, som är viktiga att resonera kring innan man börjar analysera.

  • Målet/syftet ska vara klart för alla involverade.
  • Vem ska delta och varför?
  • Visa respekt för alla inblandade.
  • Alla enskilt inblandade ska vara införstådda med att bli filmade.
  • Den som blir filmad tillsammans med barnet bör vara närvarade vid genomgången av inspelningen, eller ge tillstånd till genomgången.
  • Hur kommer personen/personerna som ska analyseras presenteras?
  • Vilken betydelse kan filmningen och efterföljande analys ge båda parter?
  • Innan man börjar filma måste det finnas ett samtycke påskrivet av vårdnadshavare.

Videoanalys

Det tar tid med videoanalys men det har inget värde att göra en videoanalys om året. Man måste se det som ett pedagogiskt redskap för att få överblick över personens utveckling, men också se sin egen utveckling som en god partner, då partnerkompetens är ett viktigt redskap i det pedagogiska arbetet. Det betyder att man måste ha tid för videoanalys, i alla fall om man arbetar som pedagog och har ansvar för dokumentation med mera.

För att kunna utveckla en gemensam, fungerande, meningsfull kommunikation tillsammans med personen krävs några viktiga ingredienser i arbetet med video:

  • Att arbeta över tid
  • Ha ett tränat öga och en god analytisk förmåga
  • Ha en önskan om att kunna och vilja se personens alla uttryck som potentiellt kommunikativa uttryck

Ett öppet sinne

Nielsen m.fl. (2013) menar att man ofta analyserar filmklipp för att få en större insikt i hur samspelet och kommunikationen fungerar mellan de två parter som är med i klippet. Vi har ofta redan valt ut fokus eller ett perspektiv och väljer då bort andra perspektiv, vilket i sin tur betyder att analysen i utgångspunkt alltid är subjektiv och färgad av de personer som gör analysen. Eftersom en analys är subjektiv, är det mycket betydelsefullt att vi är medvetna om vilka delar vi plockar in i analysen, annars kan analysen riskera att inte bli trovärdig.

Något som vi nästan alltid tar med in i analysen är vår egen kultur, vilken påverkar vårt perspektiv på världen och på de människor vi möter. Vi har en benägenhet att upptäcka det vi själva är förtrogna med. Detta kan göra att vi snabbt skapar oss en bild över hur ting hänger samman, utifrån vår egen förförståelse. Utmaningen med videoanalys är därför att ”kliva ur” denna förförståelse av en given situation och istället se på videoklippet med ett öppet sinne och beskriva vad det är vi ser på klippet. En annan del som vi måste uppmärksamma är vår grundläggande människosyn och därmed också vår syn på funktionsnedsättningar.

Vår teoretiska kunskap och begreppsapparat är också viktig att ta i beaktande. Kan vi på kunskapsmässig grund argumentera för varför vi ser det vi ser. Ju bättre teoretisk begreppsapparat vi har att iaktta med, desto bättre blir vi på att reglera observationsperspektivet.

Text: Kerstin Arman

 

 

Meny