Förvärvad dövblindhet

Båda sinnena, syn och hörsel, behöver kompenseras i kommunikationen. Vid all kommunikation med personer med dövblindhet måste inte därför bara det som sägs, utan också det som syns och det som sker i rummet tas i beaktande. Personer med dövblindhet använder en mängd olika metoder och sätt för att kommunicera med andra människor och för att kunna ta till sig information. Ibland kan dessa vara mycket personliga och individuella.

Talat språk som grund

En del personer med dövblindhet har ett talspråk som sitt förstaspråk och har vuxit upp i en miljö där de flesta i omgivningen är hörande. De har drabbats av dövblindhet senare i livet och behåller ofta förmågan att tala själv, men hur man tar emot det andra säger kan variera. En del kan, i en gynnsam miljö och med hjälp av tekniska hjälpmedel, uppfatta det som sägs. Andra föredrar att få orden bokstaverade taktilt med hjälp av handalfabetet eller lär sig en del tecken som blandas med bokstaverade ord. Några föredrar att bokstäverna skrivs i handen eller på någon annan del av kroppen. Andra vill ha information i punktskrift, i förstorad skrift eller genom talsyntes. De flesta använder sig av olika tekniska hjälpmedel för att kompensera för syn- och hörselförlusten.

Teckenspråk som första språk

Andra är födda döva eller med en grav hörselnedsättning sedan tidig ålder och har teckenspråk som sitt förstaspråk. Teckenspråket är ett gestuellt och visuellt språk som kommuniceras med händerna, kroppsrörelser, ansiktets mimik och blicken och uppfattas med synen (visuellt) eller känseln (taktilt), till skillnad från talspråk som förmedlas med rösten och uppfattas med hörseln (auditivt). Om personen med dövblindhet har användbara synrester tas teckenspråket emot visuellt så långt det är möjligt. Om synrester däremot saknas måste personen med dövblindhet istället ta emot teckenspråket taktilt, det vill säga genom att känna språket med händerna. Teckenspråket används för att direktkommunicera med andra människor och det svenska språket används mest som skriftspråk.

Teckenspråket har, som alla andra språk, vuxit fram och utvecklats ur olika kulturer och förts vidare från generation till generation och är alltså inte internationellt. Språket har en egen uppbyggnad med egna grammatiska regler, eget lexikon och eget alfabet och ordföljden skiljer sig från talad svenska. Hos Sveriges Dövas Riksförbund och på Stockholms universitet, Institutionen för lingvistik finns mycket mer information om teckenspråk. Vi rekommenderar också Svenskt Teckenspråkslexikon för att lära mer.

Teknik kompenserar

I dag använder vi alla teknik för att möjliggöra och underlätta både kommunikation och tillgång till information. Bara genom våra mobiltelefoner kan vi få tillgång till det mesta vi söker. För personer med dövblindhet kan möjligheten att använda tekniken vara skillnaden mellan utanförskap eller delaktighet, mellan ett aktivt socialt liv eller isolering. Tekniken innebär stora möjligheter, men den måste göras tillgänglig och den som har dövblindhet behöver erbjudas tillräckligt med utbildning så att tekniken kan utnyttjas på bästa sätt.

Vid kommunikation är det viktigt att försöka uppnå bästa möjliga funktion på syn och hörsel. Det gör man genom hörhjälpmedel och synhjälpmedel, men för att dessa ska ge mesta möjliga nytta behöver båda funktionerna beaktas samtidigt vid utprovning av hjälpmedel. Det finns också hjälpmedel som är extra användbara för kommunikation och som har tagits fram speciellt för personer som har en kombinerad syn- och hörselnedsättning eller dövblindhet. Det krävs ofta flera olika hjälpmedel för att vardagen ska fungera och det är bra att inte vänta för länge med att prova hjälpmedel. Våra sinnen behöver få förbli så aktiva som möjligt.

Mycket mer information om teknik finns under rubriken Teknik och hjälpmedel.

Meny