Orientering och förflyttning
Att kunna orientera och förflytta sig självständigt är för de flesta naturligt, självklart och ingenting vi tänker på. För personer med svår synnedsättning eller blindhet är det annorlunda. För personer med dövblindhet är det ännu mer komplicerat eftersom hörselintryck ofta används för att ersätta synintryck och tvärtom. Att få insatser som underlättar för orientering och förflyttning är därför en viktig del av den habilitering och rehabilitering som personer med dövblindhet erbjuds.
Att använda vit käpp och att ha en ledarhund är två sätt att kunna förflytta sig självständigt. Teknik med GPS (Global Positioning System) kan också underlätta för många. I vissa situationer kan ledsagning eller färdtjänst vara att föredra för att kunna förflytta sig tryggt och säkert. Det gäller att hitta det sätt som passar personen och situationen bäst. Kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar kan också förekomma. Då är det extra viktigt att utgå från den enskildes styrkor och förmågor och att ställa realistiska krav.
Att använda vit käpp
Personer med synnedsättning använder den vita käppen för att orientera sig i olika miljöer. Den vita käppen är också en signal för trafikanter att visa hänsyn till personer med synnedsättning och dövblindhet. Syftet med orientering och förflyttningsträning är att personen ska kunna orientera och förflytta sig på ett säkert och tryggt sätt, som också är så effektivt och självständigt som möjligt. Genom att använda vit käpp både förstärker man informationen från omgivningen och skyddar kroppen från faror som gropar och hinder. Eventuella synrester hjälper till och kompenserar, men även hörsel, känsel och lukt.
Det finns flera modeller av käppar. De mest använda käpparna i Sverige, fälls ihop i flera delar och hålls samman med ett starkt resårband som löper genom käppens insida. En annan modell fälls ihop som ett teleskop där delarna skjuts in i varandra, så kallad teleskopkäpp.
- Teknikkäpp – används främst som orienteringshjälpmedel och skydd mot hinder.
- Markeringskäpp – en mindre käpp som kan användas för att visa omgivningen att man ser dåligt. Den här modellen rekommenderas inte som skydd mot hinder.
- Vit käpp med röda markeringar – visar för omgivningen att användaren har en kombinerad syn- och hörselnedsättning eller dövblindhet.
Käpptekniken som används i dag är den så kallade Hoover-tekniken. Den utvecklades i USA efter andra världskriget och har använts i Sverige sedan dess. Denna förflyttningsteknik består av pendelrörelser med en lång vit käpp. Den vita käppen har ett starkt symbolvärde för de flesta och processen att börja använda käpp kan vara en lång.
I Sverige antogs 2001 ett kvalitetsmål som innebär en nationell standard för orientering och förflyttning. Den består av fyra nivåer:
- Orientering och förflyttning med markeringskäpp alternativt stödkäpp
- Orientering och förflyttning i hemmiljö – teknikkäpp
- Orientering och förflyttning i känd närmiljö – teknikkäpp
- Orientering och förflyttning i okänd närmiljö – teknikkäpp
Personer med svår synnedsättning eller blindhet beräknas behöva minst 90 timmars träning för att lära sig använda teknikkäpp. Personer med dövblindhet behöver sannolikt mer tid, då möjligheten att kompensera med hörseln saknas. Träningen kan pågå över lång tid, ofta under flera år. För att lära ut orientering och förflyttning krävs kunskap och erfarenhet. I dag sker träningen med hjälp av personal på specialistverksamheter som syncentraler, synenheter eller synmottagningar.
Ledsagningsteknik
En person med dövblindhet som är självständig i sin orientering och förflyttning, kan i vissa situationer behöva ledsagning av en seende person. Ledsagningsteknik är ett samarbete mellan två personer, den som ledsagas och den som ledsagar. För att ledsagningen ska bli smidig behöver båda ha kunskap om tekniken, men det är personen som behöver ledsagas som måste ”äga” kunskapen för att kunna tala om hur hen vill bli ledsagad.
Personer med medfödd dövblindhet kan ha funktionella problem att orientera och förflytta sig självständigt. Man kan behöva motivera personen med dövblindhet till att bli aktiv i att utforska och förflytta sig i den omgivande miljön. Det handlar om att ge förutsättningar för att kunna bli mer självständig. Vid ledsagningen ska den som ledsagar anpassa sitt tempo till personen med dövblindhet, så att det varken blir för högt eller lågt. Om personen med dövblindhet använder rullstol är det i princip samma ledsagningsteknik som vid annan ledsagning.
I boken “En liten gul bok om ledsagning av personer med dövblindhet” finns utförliga beskrivningar om hur man ledsagar en person med dövblindhet.
Text: Lena Göransson, februari 2021
Faktagranskning: Ewa Nielsen, verksamhetschef Syncentralen, Habilitering och hjälpmedel, Region Örebro län
