Vilka hjälpmedel man får beror på var i landet man bor. Avgifterna skiljer sig åt och det är inte klart var gränsen går mellan vad den enskilde får och vad hen måste betala ur egen ficka.
Hjälpmedelsutredningen har en hel del att reda ut innan den lämnar sitt förslag i maj 2017.
— Det är inte bra om användare avstår från att skaffa hjälpmedel som de behöver för att de inte har råd, säger Erika Dahlin, sekreterare i utredningen.
Mycket med hjälpmedel fungerar bra, tycker hon. Insatsen är billig, jämfört med mycket annat, och leder till en hög grad av både självbestämmande och delaktighet. Och trots att det finns flera huvudmän fungerar samarbetet med gemensam hjälpmedelscentral och lagerhållning bra mellan dem.
Men det finns dessvärre också mycket som inte fungerar. Som jämställdheten. En kartläggning visar att fler kvinnor än män får hjälpmedel i gruppen över 65. Bland barn är situationen den omvända. Fler pojkar än flickor får hjälpmedel. Varför det är så vet ingen. Det kan vara så att behoven skiljer sig åt mellan könen. Men statistik och uppföljning saknas och det brister i samordning och helhetssyn gentemot andra stödinsatser. Ibland står en huvudman för kostnaden medan en annan tar hem vinsten.
Olika i olika delar av landet
— Det finns få nationella styrmedel. Det finns en ramlag, HSL, som reglerar området. Men hälso- och sjukvården kan själv bestämma vad som är hjälpmedel och vad den enskilde måste stå för. Därför går det att ha lokala regler som ser olika ut i olika delar av landet, säger Erika Dahlin.
— Kommunaliseringen av hemtjänsten och hemsjukvården betyder att kommunerna nu har ett större ansvar för hjälpmedel än tidigare. Det innebär fler huvudmän och en ökad risk för ännu större olikheter i framtiden.
Den pågående hjälpmedelsutredningen är den fjärde i ordningen. Uppdraget är att
öka likvärdigheten och minska skillnaderna rörande avgifter och regelverk samt se över frågan om nationell reglering och ett samlat huvudmannaskap.
I dag är det si och så med likvärdigheten.
— På vissa ställen är man mer generös och ser hjälpmedel som en investering snarare än en kostnad. På andra är det tvärtom. De lokala besluten beror inte alltid på medvetna prioriteringar där man tagit hänsyn till helheten. Ibland försöker man lösa problem med att få budgeten att gå ihop genom att lägga på en avgift eller ta bort hjälpmedlen, säger Erika Dahlin.
Många av de problem som Nkcdb:s expertgrupp för IKT-frågor pekat på är sådana som ska behandlas i utredningen. Som frågan om hur konsumentprodukterna, de som används av en bred allmänhet men också kan tjäna som hjälpmedel, ska betraktas.
— Användaren kan själv köpa teknik eller ha en mobil som han eller hon vill använda som hjälpmedel. Det där hanteras på olika sätt runt om i landet. Rollen att göra anpassningar på sådant som brukaren själv köpt är också oklar, säger Erika Dahlin.
I dag är det svårt för den enskilde att ha koll på kostnaderna. Ibland betalar man en avgift och är därefter inne i systemet. Men ofta får man betala per besök.
— Och hur ska man veta hur många gånger man behöver träna på hjälpmedlet?
Kön, ålder, ekonomi eller bostadsort ska inte påverka
Förslagen, som presenteras i maj nästa år, har som mål att ge brukarna tillgång till ny teknik utifrån individuella behov och livssituation. Faktorer som kön, ålder, bostadsort eller ekonomi ska inte påverka tillgången på hjälpmedel.
— Vi utreder möjligheten att se både medicintekniska produkter och det som kallas för konsumentprodukter som hjälpmedel. Det finns en risk att begränsa sig genom att sätta gränser på förhand.
— Vi vill stimulera huvudmännen att öka införandet av ny teknik. Det kan behövas mer forskning för att de ska våga ta in dem i sortimentet.
— Vi skulle vilja ha ett nationellt stöd kring lokala regler så det blir tydligt var gränsen går mellan sjukvårdens ansvar och den enskildes men vet ännu inte om vi lyckas med det.
ANNE JALAKAS, text
FAKTA/Hjälpmedelsutredningen
Utredare är Gunilla Malmborg och utredningssekreterare är Erika Dahlin. Dessutom har man knutit till sig en lång rad experter. I direktiven sägs att förslagen ska vara rimliga att genomföra. De ska inte öka det offentliga åtagandet och om inte det ses som möjligt ska en hållbar finansiering föreslås.
Utredningen har fått förlängd tid och ska lämna sitt förslag 31 maj i stället för 28 februari 2017
