Även under normala omständigheter är personer med dövblindhet en utsatt grupp som upplever mycket isolering. Under coronapandemin blev den ofrivilliga isoleringen ett ännu större problem. En ny rapport från Nordens välfärdscenter (NVC) beskriver hur olika aktörer i de nordiska länderna arbetade för att möjliggöra socialt rikare liv för utsatta grupper.
De fem exempel som lyfts fram i rapporten ”Reducing social isolation and loneliness during the COVID-19 pandemic – Examples of promising practice from the Nordic countries” har en sak gemensamt: ingen visste riktigt hur man skulle svara eller vad man skulle göra, men alla visste att åtgärder borde vidtas.
När omfattningen av covid-19-pandemin var ett faktum krävdes snabba lösningar, innovativt tänkande plus en genuin vilja att göra något för att möjliggöra socialt rikare liv för utsatta grupper. I Finland, Sverige och Norge fungerade digitala verktyg som videomöten online som överbryggare mellan parter och ofrivilligt isolerade vuxna. I Danmark startade Landsforeningen Autisme/National Autism Association en telefonhjälplinje och i den isländska staden Akureyri röjdes snö för att göra det lättare för invånarna att vistas utomhus.
På vår egen webbplats finns också ett dokument om ofrivillig ensamhet och isolering, skrivet av leg psykolog Sofia Hansdotter och socionom Helene Engh. Det beskriver konsekvenserna av att inte beviljas insatser som till exempel ledsagning, för den som lever med förvärvad dövblindhet. Dokumentet kan användas som bilaga till en ansökan om insats.
