Mänskliga rättigheter i praktiken

”Nothing about us without us!”

Så inledde Lackson Chiapto från Zambia sitt framförande på Helen Keller-konferensen som gick av stapeln i Spanien nu i juni. En fantastiskt spännande konferens som jag och Helene hade den stora förmånen att få vara med på. Ja, vad handlar egentligen mänskliga rättigheter om? Enligt Lackson Chiapto handlar det om att kunna leva ett självständigt liv, kunna etablera relationer och kommunicera med sina medmänniskor, göra val på rimliga grunder, kunna gå i skolan, arbeta och ha kontroll över vardagen. Låter kanske självklart för de flesta, men för personer med dövblindhet är det många hinder som måste övervinnas. Att få tillgång till nödvändig information och att få stöd för att kunna kommunicera är helt nödvändiga förutsättningar. Lackson Chiapto avslutar sitt tal med att kräva att taktilt teckenspråk för direktkommunikation och Braille (punktskrift) för skriven kommunikation måste erkännas internationellt och att det är en mänsklig rättighet att få tillgång till dessa kommunikationsformer om man har dövblindhet.

Strax innan vi åkte till Helen Kellerkonferensen fastslog Högsta förvaltningsdomstolen i Sverige att kommunikation med hjälp av taktilt teckenspråk inte kan anses vara ett så grundläggande behov att det ska tillgodoses via vår svenska LSS-lag (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Med stor bestörtning tog vi emot detta besked  när vi skulle åka iväg och representera Sverige på en internationell dövblindkonferens! För visst vill vi gärna tro att vi är förebilder för många andra länder? Mot bakgrund av Lackson Chiaptos internationella perspektiv och högst rimliga krav, taktilt teckenspråk och Braille, skämdes jag som lever och verkar i ett av världens rikaste länder. Dessutom går det väldigt bra för svensk ekonomi nu, sägs det. Här kan du läsa domen.

Jag kan inte låta bli att undra om personer med dövblindhet i Sverige år 2018 verkligen inkluderas på allvar när vi pratar om mänskliga rättigheter. Med stor oro tänker jag på alla de som nu riskerar bli av med sitt stöd och alla de som framöver inte kommer att få stöd beviljat. Stöd som kunde gjort stor skillnad i vardagen och varit en förutsättning för att kunna vara aktiv och delaktig i samhället, något som vi brukar betrakta som en mänsklig rättighet.

”Det jag är mest rädd för inför framtiden, är att jag ska få avslag på sådana insatser som jag är säker på skulle kunna hjälpa mig i min vardag. Det skulle kännas hopplöst.”

Så sa en kvinna jag pratade med för ett antal år sedan. Hon är döv sedan födseln och teckenspråkig och nu höll hon gradvis på att förlora sin syn. Idag har hon inga användbara synrester kvar, är beroende av att ta emot teckenspråket taktilt och hon har fått avslag på sin LSS-ansökan flera gånger. Det hon var mest rädd för har hänt och händer.

Varken vårt eller andras expertutlåtande beaktades av Högsta förvaltningsdomstolen när de fattade sitt beslut. Vilka konsekvenser det här får är svårt att överblicka i dagsläget. Klart är dock att ett av våra viktiga lagrum nu har stängts för personer som i sin vardag är i behov av att stöd sker via taktilt teckenspråk. Det handlar krasst om ett litet antal personer runtom i landet, de som ser och hör allra sämst, och därför inte kan ta emot information eller kommunicera med sin omvärld annat än i taktil form. Min personliga åsikt är att beslut inte har fattats på en kunskapsbaserad grund och att Högsta förvaltningsdomstolen inte har beaktat de kunskaper som vi och andra experter på dövblindhet har försökt att förmedla.

Vi på Nkcdb kommer att fortsätta bevaka frågan och följa utvecklingen och tillsammans med FSDB agera och undersöka alla andra möjligheter som kan finnas. I september är det val och det blåser kalla vindar i landet, inte minst när det handlar om funktionshinderfrågorna. Gör ditt bästa för att engagera dig och försöka påverka den viktiga frågan – mänskliga rättigheter för alla!

Lackson Chiapto avslutade sitt tal med orden:

”Mänskliga rättigheter gäller för varje människa i världen, från födelse till död”.

Detta blev inte det positiva inlägg jag hade tänkt skriva inför sommaren som ni redan har märkt och förklaringen har ni fått. Det blev sorgset, besviket och kritiskt, men verkligheten kräver det just nu.

Till sist vill jag önska EN RIKTIGT SKÖN SOMMAR till alla er runtom i landet som engagerat och målmedvetet arbetar med dövblindfrågor, har dövblindhet själva, är närstående till någon med dövblindhet eller bara är intresserade i största allmänhet! Ni behövs allihop, nu mer än någonsin.

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *