Världskongressen för personer med dövblindhet

Den 31 oktober lyfte Thai airways mot Bangkok och sen vidare mot destinationen Manila, vi fick inga dövblindtolkar beviljade för resan till Manila eller de dagar vi hade fria i Manila. Vi fick förlita oss på varandra, och vi alla resenärer har dövblindhet förutom en deltagare som var enbart döv.

Vi hittade varandra på Arlanda, efter diverse försenade tåg och missförstånd kring mötesplats. Assistansen var ordnad i förväg så vi behövde bara flyta med, jag hade aldrig rest utanför EU tidigare, hur ska detta gå? Och utan tolkar? Kan jag göra mig förstådd på den skolengelska jag har kvar i minnet? Hur ser världsmetropolen Manila ut? Kommer de att bemöta oss vänligt? Många frågor cirkulerade i mitt huvud medan vi gjorde oss i ordning för start. Flygvärdinnorna var väldigt vänliga och när de såg min systers vita käpp så hjälpte de oss till våra platser, och hämtade fram tillgänglig säkerhetsinformation på PUNKTSKRIFT. Har ni hört på maken? Första gången som jag upplevde att ett flygbolag hade säkerhetsinformation på punktskrift. Givetvis var det engelska, men ändå vilken härlig känsla som spreds inombords och när jag dessutom tittade på säkerhetsinformationen som sändes på datorskärmen framför mig så dyker en person som tolkar till thai teckenspråk upp på skärmen. Redan på planet blev det en aha – känsla som spred sig varm.

Efter 10 timmars flyg så kom asssistanspersonal i Bangkok och mötte oss för att ta oss vidare till anslutningsflyg till Manila. En jättetrevlig man som var duktig på att avläsa kroppsspråk och kunde även förstå den engelskan vi prövade att ge honom.

När vi väl landat i Manila, så berättade vår taxichaufför om Manila, och dess sevärdheter. Som t.ex. Luneta Park, Ocean Park och han tipsade även om restauranger och shoppingmeckat Robinson som inte skulle ligga så långt ifrån vårt hotell. I Manila bor det 12 miljoner människor, i hela Filippinerna bor det 95 miljoner. Vilka siffror alltså?!

Vi njöt av våra lediga dagar genom att umgås med varandra, upptäcka Manila dels via shopping på köpcentrum som t.ex. Asiens största köpcentrum..galet stort, och vi såg sjöhästar i akvariumet Ocean Park. I Luneta Park fanns en taktil karta över landet Filippinnerna nedsänkt i en damm, tyvärr trodde vi att kartan skulle vara tillgänglig att känna på.

Den 5 november åkte vi mot Tagatay där världskongressen för personer med dövblindhet skulle hålla till och där vi också fick möta våra dövblindtolkar som skulle jobba med oss under konferensen. Ett femstjärnigt hotell med utsikt över Taal Lake och Taal Volcano, rummen var otroligt fina men det jag kommer minnas allra mest är de otroliga människor man har fått möta tack vare kongressen. Det var 242 deltagare från 41 länder. Och de första dagarna ordnades det workshops där DBU hade en workshop där vi berättade om vår verksamhet, och Linda Eriksson hade en workshop där hon berättade om arbetet med social haptisk kommunikation vars material har blivit framtaget tillsammans med NKCdb. En dag var det utflykt, då vi fick se olika delar av Tagatay, jag valde att besöka Tagatay museum, och även en katedral och sist fick vi prova på äkta filippinska kläder från 1800-talet och besöka en klassisk flippinsk marknad.

De två sista dagarna var årsmötesdagar för världsförbundet för personer med dövblindhet, och det var spännande att se hur val, diskussioner och annat går till. Detta blev en resa väl värd många minnen. Att få se olika kommunikationssätt, höra andras erfarenheter och historier från sina länder, att se andras glädje och gemenskap över att inse att vi finns över hela världen och vi behöver varandra.

Om ni får chansen att delta på en konferens för personer med dövblindhet eller proffessionella så ta den, ni kommer att få lära er otroligt mycket under resan.