Samtalsgruppen för äldre — en plats där det går att känna sig normal

Deltagarna i samtalsgruppen sitter runt ett bord.

Samtalsgruppen för äldre betyder mycket för deltagarna.

En vitaminkick. En plats där det går att känna sig normal. Och en oas där det går att höra vad alla säger. Så beskrivs samtalsgruppen för äldre på dövblindteamet i Stockholm.
— Annars pratar alla andra i mun på varandra och så hör jag ingenting. Här träffar jag andra som är i samma situation och som förstår precis. Det är helt underbart, säger Kerstin Wedin, 78.
—  Det är viktigt att få stöd genom hela livet. Vi kan inte ge tillbaks syn och hörsel men vet att det ger styrka och kraft att möta andra med samma funktionsnedsättning, säger hörselpedagog Lizette Östman som tillsammans med kurator Christina Offnegårdh håller i träffarna.

Ingrid Brander är med sina 90 år dagens äldsta deltagare. Både hon och Kerstin Wedin har varit med sedan starten för fem år sedan. Just i dag var hon trött på morgonen och osäker på om hon skulle orka. Det är en ganska stor satsning att åka i väg på träffarna. Beställa och vänta på färdtjänst som kanske, kanske inte, kommer i tid. Delta i mötet som varar i två timmar. Och så vänta på taxin för att åka tillbaks hem. Det är energikrävande för den som har dövblindhet.
Men hemtjänsten pushade på och påminde mig om att jag aldrig brukar ångra mig. Och det stämmer. När jag är här får jag energi, det känns aldrig som att det tar energi.

Färdtjänsten en ständig stress

Just i dag saknas två deltagare. En är sjuk men den andra stod färdigklädd och väntade på färdtjänsten. Som aldrig dök upp. Hon fick helt enkelt stanna hemma. Kerstin Wedin kom, fast försenad, eftersom hon tvingades till en 40 minuter lång omväg på grund av färdtjänstens samåkningsregler.

Att läsa utan förstoringsredskap är inte lätt. Kerstin Widn tittar i broschyren om säkerhet.

Att läsa utan förstoringsredskap är inte lätt. Kerstin Wedin tittar i broschyren om säkerhet.

Gruppens medlemmar går mot dövblindhet men har fortfarande syn- och hörselrester.  Det betyder att de kan läsa med hjälp av förstoringsredskap och höra under gynnsamma omständigheter. Som på de här träffarna där vi sitter runt ett bord med varsin mikrofon framför oss. Det är ett system gjort för konferenser och det går bara att prata när man trycker in knappen och ringen lyser rött. Till skillnad från det vanliga livet är det alltså omöjligt att prata i mun på varandra. Den som har hörapparat får dessutom, genom hörselslingan, ljudet rakt in i den, vilket ytterligare maximerar ljudupplevelsen.

Lätt känna sig utanför

Det är så lätt att känna sig utanför när man är bland andra, säger Ingrid Brander och berättar om middagen som syskonbarnen nyligen ordnade för henne.
Vi var 8-10 personer och det var ju roligt att träffa alla. Men man kan inte begära att de ska sitta och bara tala till mej, de träffas ju inte heller så ofta. Jag hörde en del men det var ju mycket som försvann.

—  Så känner jag också. Man är några som pratar och så frågar jag om för tredje gången. Då kan de säga ” äh, det var inget, du hör ju inte”. Det är inte roligt, då vill man gå hem. Eller så är det någon som berättar en rolig historia och alla skrattar. Själv står man där och undrar vad det var som var så roligt, säger Kerstin Wedin.

Klassiskt, säger Lizette Östman. När man berättar en rolig historia börjar folk skratta innan man kommit till poängen. Då hör man ju inte.

Likadant på teve. Om det är en tävling är det ett väldigt tjoande och skriande, alla pratar i mun på varandra och jag hör aldrig vad de säger, säger Ingrid Brander.

—  Debatter på teve, säger Kerstin Wedin. Ojojoj.

Lizette Östman och Christina Offnegårdh

Lizette Östman, hörselpedagog, och Christina Offnegårdh, kurator, leder samtalsgruppen för äldre på dövblindteamet i Stockholm.

Träffarna har olika teman. Under en lång period diskuterades livsomställningsprocessen. Vad innebär det att drabbas av en progressiv sjukdom som innebär upprepade försämringar? Hur tacklar man de olika faser som ingår i processen? Vad gör man när de strategier man kanske just fått ordning på inte längre fungerar. Vad finns det för hjälp? Det är stora frågor som sysselsatte gruppen under en lång tid.

Det var en stor hjälp att arbeta med och diskutera processen. Jag har ju hört dåligt ganska länge men det blir sämre och sämre. Samma sak med synen. Det är så mycket man måste lära om, säger Ingrid Brander.

Det svåra finns där i vilket fall, det går inte att komma undan. Men både Kerstin Wedin och Ingrid Brander tycker att det blivit lättare när man pratat om det.

—  Man förstår ju varför man reagerat som man gjort. När man blivit ilsken på allting. Då handlar det ju egentligen om funktionsnedsättningen som sådan och så går det ut över en anhörig. Jag har förstått att det är rätt normalt. Det är rätt skönt att känna sig normal, säger Kerstin Wedin.

”Det syns ju inte utanpå”

Det här är ett väldigt knepigt funktionshinder för det syns ju inte utanpå. Du ser ju, säger folk, Ja, lite grand. Men du hör ju. Ja, just nu kanske, för att personen står väldigt nära, pratar tydligt och det är lugnt runtomkring. Det förstår inte folk. Men här förstår alla.

Och så är det de härliga kamraterna här som man kan prata med. De är ett väldigt stöd. Och naturligtvis våra underbara ledare! Om man jämför sig med ett litet barn som ska resa sig upp och står och vinglar. Och så kommer det två stycken och tar en i handen. Så är det här. Då kanske ni förstår hur det känns.

Säkerhet i hemmet

omslag broschyren Bättre BalansDagens träff har säkerhet i hemmet som tema och tar avstamp i broschyren Bättre balans  från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.  Både Ingrid Brander och Kerstin Wedin har fått hjälp av dövblindteamet med bostadsanpassning. Det har bland annat inneburit att en del småmattor har åkt ut och att belysningen blivit bättre.

Ett avsnitt handlar om balans, något som blir starkt påverkat för den som har dövblindhet.

—När vi låter anhöriga och andra testa fingerad optik eller ögonbindlar och hörselkåpor och bli ledsagade förstår de hur lätt det är att tappa känslan för tid, rum och orientering. Och hur alla sinnen behövs för att ha en god balans, säger Christina Offnegårdh. Även om man lär sig kompensera genom att jobba med kroppen på andra sätt är det viktigt att inte glömma bort övningarna som tränar balansen.

Aldrig för sent att börja träna

Actic och Friskis och Svettis och andra gym erbjuder seniorträning på många håll i landet. Att det aldrig är för sent att börja träna är gruppen för 90-plussare som finns i Nacka ett bra exempel på.

Ingrid Brander ger sig själv en kram.

Ingrid Brander ger sig själv en kram som en del av gympapasset.

Ett kort gymnastikpass ingår även i dövblindteamets  träffar. Det är enkla rörelser som går bra att göra hemma och värmer upp kroppen och mjukar upp axlar, rygg, armar och nacke, områden där personer med dövblindhet ofta är spända. Att ge sig själv en bamsekram värmer hjärtat samtidigt som musklerna bak i axeln slappnar av.

— Den här är ny, kommenterar Ingrid Brander när vi gör tåhävningar för balansen. Min systerdotter undrade just om vi stod på tå och nu kom den med.

Lizette Östman går igenom de vanligaste fällorna i hemmet:

  • Rådet är inga mattor eller halkskydd under. Men ta inte bort alla mattor, då blir ljudmiljön dålig.
  • Sladdar på golvet. Många har hörselslinga i en kudde som är kopplad till teven genom en sladd. Försök lägga sladden under mattan. Eller gör som Kerstin, få hjälp att dra den längs taket.
  • Belysning. Ofta för svag. Ett råd är att ha lika många watt i glödlamporna som sin ålder. 90 watt kan vara svårt få tag på men 75 är bättre än 60. Viktigt med rejält ljus i köket.  Nattlampa rekommenderas. Plafond i taket som ger ordentligt ljus i hallen.
  • Stadig ledstång och halkskydd. Gärna kontraster så det går att se var stegen börjar och slutar.
  • Hallen. En stol är bra att sitta på för att ta av och på skor, som ska vara rejäla. Inomhusskor rekommenderas och ska ha kappa. Dörrmattan ska vara halkfri och ha hela kanter
  • Sovrum. Det är bra att ta det lugnt och sitta kvar en stund innan man reser sig upp. Det gör Ingrid som brukar få lite svindel. Kerstin reser sig däremot utan att tänka. Här gäller det lyssna på sin egen kropp.
  • Badrummet behöver halkskydd i badkaret. Eller kanske inget badkar alls. Det kan man få hjälp att ta bort. Det går också att få handtag som stöd i toa och dusch som bostadsanpassning.
  • Fixartjänst som finns i många kommuner bör utnyttjas för att byta gardiner och lampor.

Hellen Keller i bokcirkeln

En kaffestund ingår självklart i träffarna. Och lite bokprat. Just nu är det dövblindlegenden Helen Kellers ”Min historia” som står på tur, deltagarna lyssnar på boken i Daisy-spelare.

 

Kerstin Wedin och Lizette Östman i korridoren.

Kerstin Wedin, t v, delar in sitt liv i före och efter dövblindteamet. Lizette Östman tycker det är viktigt att erbjuda stöd genom hela livet.

Nästa träff har bemötande som tema. Vilka erfarenheter har deltagarna och hur vill de bli bemötta?

 

Dövblindteamet i Stockholm har också startat en anhöriggrupp för dem som lever med en partner som inte har dövblindhet.

— Våra anhöriga är inte det minsta bortglömda, säger Kerstin Wedin som deltar även i den gruppen tillsammans med sin make Allan.

— Det kan inte vara lätt för dem alla gånger, att veta hur de ska bära sig åt.

ANNE JALAKAS, text och foto

 

 

Skriv ut eller dela: Print this pageEmail this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn