Övergivenheten minskar med en enkel apparat

Finns det någon här eller är jag alldeles ensam?
Känslan av övergivenhet kan vara stor för den som har dövblindhet. I Nederländerna har man tagit fram en ”Heartbeat”, en enkel apparat som gör det lätt att påkalla omgivningens uppmärksamhet.
— Vi fick idén av en 18-årig pojke med medfödd dövblindhet som blev väldigt orolig när han inte visste var personalen var. Hans lösning för att få hjälp var att ta av sig kläderna tills han var helt naken. Då visste han att någon skulle komma, säger Saskia Damen.

- Hjärtrytmen är lugnande, säger Saskia Damen.

– Hjärtrytmen är lugnande, säger Saskia Damen.

Saskia Damen är forskare vid universitet i Groningen. Heartbeat har utvecklats i samarbete med stiftelsen Bartimeus i Holland. Den är framför allt tänkt för dem som även har intellektuell funktionsnedsättning och syftet är att både förhindra social isolering och minska problem med exempelvis självskadebeteende. Konstruktionen är ganska enkel men det tog mycket längre tid än någon trott innan 18-åringen accepterade den.

Pulserar som ett hjärta

— Heartbeat är en liten låda med en stor röd knapp som sitter på ett bälte på kroppen. När man trycker på knappen går signalen till en personsökare. Apparaten pulserar och styrkan på vibrationerna  visar hur långt bort personen man söker är. Om personsökaren är nära blir vibrationerna starkare, befinner den sig längre bort är de svagare, säger Saskia Damen.

— Den ger ökad kontroll över omgivningen. För den här unge mannen är det tydligt att han känner sig mer i kontakt med världen, han är mycket lugnare och tryggare nu när han vet att det finns någon som han kan ta kontakt med.

Viktigt att skynda långsamt

En låda En låda med en stor röd knapp på

Den här lilla apparaten gav ökad trygghet.

Men vägen fram till att det hela fungerade var betydligt längre än någon kunnat föreställa sig. Alla steg fick göras kortare och långsammare. Bara att få pojken att acceptera apparaten tog tid. Eftersom han inte tycker inte om lösa saker, som en grej som ligger på ett bord, fick man sätta apparaten på vårdarens ben och låta 18-åringen känna på den.
Nästa steg var att acceptera ett bälte runt midjan. Det tog tre månader. Först därefter kom vibratorn på plats. Sen gick det fort, det tog inte alls lång tid att lära sig använda den.

— Pojken blir väldigt lugn när han trycker in knappen och håller själv takten med sin fot. Det är något med hjärtrytmen som tydligen känns väldigt bra, säger Saskia Damen.

Heartbeat är fortfarande under utveckling. Nästa steg är att göra den mer kommunicerbar. När man tryckt på knappen ska kontaktpersonen kunna svara ” jag är på väg”.

ANNE JALAKAS, text och foto

Skriv ut eller dela: Print this pageEmail this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn