Första internationella Deafblind Expo i Las Vegas

Scott
Scott Davert och Ole Mortensen pratar IKT.

Över 400 personer samlades i juli i Las Vegas i USA för att delta i den första internationella Deafblind Expo. NKCdbs Ole Mortensen finns också på plats.
Expon är en blandning av föreläsningar och en mässa med drygt 36 utställare – de flesta företag som säljer tekniska hjälpmedel till personer med dövblindhet.

Expon är den första av sitt slag någonsin och som ett led i vårt arbete med IKT för personer med dövblindhet är NKCdb också på plats för att få kunskap om vad som rör sig på detta område i USA, som är ett land där man har kommit väldigt långt med IKT-frågorna. Inte minst har IKT-avdelningen på Helen Keller-centret varit otroligt drivande i utvecklingen.

Möte med Scott Davert
Vilka möjligheter och vilka utmaningar finns, när man bortser från olikheterna mellan Sverige och USA? Och vart är utvecklingen på väg?

Detta är väldigt centrala frågor för vår insats, och det var några av de frågor, som vi fick chans att diskutera med Scott Davert på torsdagen. Scott Davert har själv  dövblindhet och han jobbar med utredning  och förskrivning av tekniska hjälpmedel för personer med dövblindhet bl.a. på Helen Keller-centret.

Scott Davert är en av dom mest kunniga inom detta området i USA. Han undervisar, föreläser, skriver och bloggar mycket om ämnet och han hade en rad intressanta tankar och idéer.
IKT funkar ibland inte
Han var väldigt realistisk i sin beskrivning av vad tekniska hjälpmedel kan och inte kan. För honom är det viktigaste hjälpmedel en iPad med punktdisplay som han använder oerhört mycket och som har gett honom en frihet och möjlighet för att leva självständigt som han inte hade förut.

Men samtidig säger han att han fortfarande använder något så enkelt som  kommunikationskort när han ska ha hjälp till att gå över gatan. Han håller upp en skylt med texten ”Jag är dövblind – klappa mig på axeln om du vill hjälpa mig komma över gatan.” Och det funkar, säger han.

Det låter kanske lite konstigt för oss i Sverige, men hans poäng är dels att tekniska hjälpmedel inte alltid funkar, och då måste man ha en reservplan, och dels att man måste hitta den lösning som passar bäst för den enskilda personen i den specifika situationen. Och det måste inte alltid vara en teknisk lösning. Men om det är en teknisk lösning måste den ta utgångspunkt i den enskildas situation och inte vara en standardlösning som erbjuds alla bara därför att det är enklast.

Risk att bli bortglömd
Han underströk också att det finns en risk med den stora fokusering på IKT och inte minst iPads och iPhones, nämligen att även om det funkar väldigt bra för någon, finns det en stor grupp som inte kan lära sig att använda detta  – speciellt om de aldrig har sett en smartphone eller surfplatta – och som riskerar att bli bortglömd.

En annan person som vi ser fram emot att prata med är Bapin, som föreläste på ADBN-konferensen i Lund 2012. Tillsammans med Scott Davert är han väl den mest kunniga på detta fältet i USA. Han har också själv dövblindhet och det är hans företag om arrangerar expon. Det ska bli oerhört inspirerande och lärorikt att lyssna på, diskutera och utväxla erfarenheter och tankar med honom på lördag.
Mer än 175 frivilliga tolkar och ledsagare
Något annat som är väldigt intressant sett med svenska ögon är hela organiseringen av kommunikationen på expon. Runt 40 tolkar och 170 SSPs (Support Service Providers som närmast kan jämföras med ledsagare) finns på plats och de jobbar som volontärer utan lön eller ersättning.  De flesta betalar även själva sin resa, hotell och mat. Vi pratade med arrangörerna som sa att detta är väldigt vanligt i USA vid arrangemang för personer med dövblindhet.

Det går inte att få beviljat tolk eller ledsagare i såna situationer, så man är helt beroende av frivilliga som tar ledigt från sitt ordinarie jobb  – eller får göra det i tjänsten om de har tur – för att jobba med tolkning och ledsagning. De gör det därför att de brinner för saken som tolksamordnaren uttryckte det.

Arrangörerna var självklart ganska förvånade – och kanske lite avundsjuka – när vi berättade om hur det funkar i Sverige.