Socialt samspel och kommunikation

Dövblindhet, oavsett graden av funktionshinder eller när i livet dövblindheten inträffar, utgör ett hot mot kommunikation och samspel med andra människor. Alla former av kommunikation och informationstillägnande påverkas av dövblindheten, både att kunna läsa skriven text och att kunna direktkommunicera med andra människor, eftersom människans två fjärrsinnen, synen och hörseln, är drabbade vid dövblindhet.

Syn och hörsel – sinnen för kommunikation

Genom synen ser vi omgivningen, personerna och vad som sker. Vi tolkar kroppsspråk och känslor. Det är också ögonkontakt och tonfall som i hög grad styr turtagningen i en dialog. Om man lever med en synnedsättning kompenserar man sin synförlust genom att rikta uppmärksamheten mot det man kan höra. Genom hörseln hör vi språket, de ord som sägs, hur de sägs samt omgivningsljud. Om man lever med en hörselnedsättning lär man sig att bli uppmärksam och tolka det man kan se. Man kompenserar genom att avläsa andra människors läpprörelser, mimik och kroppsspråk. Tillsammans ger allt detta oss ett sammanhang, vilket är mycket betydelsefullt för att kunna tolka det som sägs. För personer med dövblindhet blir det avsevärt mycket svårare att ta initiativ till kontakt och hitta strategier för att kompensera för syn- och hörselförlusten i ett samtal. Vid förlust av de båda fjärrsinnena, syn och hörsel, är risken stor att kommunikationskompetensen och kompetensen att umgås och vara social tillsammans med andra påverkas negativt i olika hög grad.

Generellt om kommunikation

Kommunikation handlar inte bara om att dela rent språklig så kallad verbal information, det vill säga talat språk och teckenspråk. Det handlar även om att dela så kallad icke-språklig, eller icke-verbal kommunikation. Det innefattar kroppsrörelser, rytm, avstånd, pauser, färger, former, betoning, tonläge, gester, mimik mm. Det handlar också om de budskap man läser in i miljön; hur rummet är möblerat, hur andra ser ut och rör sig mm. När människor samspelar är en stor del av budskapen icke-språkliga och de är dessutom mer svårtolkade än de språkliga budskapen. Ett budskap har två nivåer, vad som sägs och hur det sägs – alltså två kanaler i ett och samma budskap. Vad förmedlas oftast språkligt, handlar ofta om innehållet i budskapet och det är som regel lättare att tolka och få kontroll över. Hur förmedlas ofta med icke-språklig kommunikation, är mer ett uttryck för relationen, om den är yrkesmässig, intim, fientlig, vänskaplig etc. och ofta svårare att tolka. I varje kommunikationssituation mellan människor, pågår kommunikationen på dessa två plan samtidigt. Situation och sammanhang är avgörande för att kunna göra en korrekt tolkning av det som sägs. Kunskaper och medvetenhet om den icke-språkliga delen av kommunikation blir särskilt viktigt när det är svårt att uppfatta den språkliga kommunikationen på grund av en kombinerad syn- och hörselnedsättning/dövblindhet.

Samspel och kommunikation vid dövblindhet

De flesta personer med dövblindhet har ett talspråk som sitt förstaspråk och har vuxit upp i en miljö där de flesta i omgivningen är hörande. De har drabbats av dövblindhet senare i livet och behåller ofta förmågan att tala själv, men hur man tar emot det andra säger kan variera. En del kan, i en gynnsam miljö, med hörseln uppfatta det som sägs. Andra föredrar att få orden bokstaverade taktilt med hjälp av handalfabetet eller lär sig en del tecken som blandas med bokstaverade ord. Några föredrar att bokstäverna skrivs i handen eller på någon annan del av kroppen. Andra vill ha information i punktskrift, i förstorad skrift eller genom talsyntes. De flesta använder sig också av olika tekniska hjälpmedel för att kompensera för syn- och hörselförlusten.

En annan grupp har teckenspråk som sitt förstaspråk och har vuxit upp i ett sammanhang där det finns andra döva personer i omgivningen. De är födda döva eller med en grav hörselnedsättning eller har drabbats i tidig ålder. I de fallen används teckenspråket visuellt så långt det är möjligt. Om användbara synrester däremot saknas måste personen med dövblindhet ta emot teckenspråket taktilt, det vill säga genom att känna språket med händerna. Teckenspråket används för att direktkommunicera med andra människor och för denna grupp används det svenska språket endast som skriftspråk.

För personer med medfödd/tidig dövblindhet baseras kommunikationen ofta på kroppsliga intryck som de fått i ett känslomässigt samspel med någon annan. Personerna uttrycker sig genom känslomässiga, kroppsliga och gestikulerande uttryck, samt genom tecken. Dessutom används även konkreta objekt, teckningar, bilder och piktogram. Det krävs kvalificerat stöd av olika slag, samt tidiga, kontinuerliga och täta insatser för att stödja en person med medfödd/tidig dövblindhet i utvecklingen av samspel, kommunikation och omvärldsförståelse.

Cochlea implantat (CI), är en avancerad hörapparat där delar av tekniken är inopererad i örat. De allra flesta barn som föds döva eller med en grav hörselnedsättning opereras tidigt och för många innebär det att man spontant utvecklar svenska som första språk. En del väljer tvåspråkighet, svenska och teckenspråk, andra väljer att använda tecken som stöd till det talade språket. CI har blivit allt vanligare även för personer med dövblindhet.

De sista åren har intresset för social-haptisk kommunikation ökat i Sverige. Alla kan använda sig av denna kommunikation, oavsett om de primärt använder tal- eller teckenspråk eller någon annan individuell kommunikationsform. Det är ett komplement i en kommunikationssituation som sker i realtid och det handlar ofta om förmedling av de så kallade icke-språkliga budskapen i en situation, som nämnts tidigare. Det är ett effektivt sätt att få en uppfattning om miljön eller rummet man befinner sig i, om man vill visualisera en situation eller beskriva form eller storlek. Det är också användbart för att bekräfta i en kommunikationssituation, för att förmedla olika känslor och sinnesstämningar eller andra icke-språkliga budskap. All social-haptisk kommunikation sker genom kroppskontakt på neutrala zoner på kroppen och är bunden till situation, sammanhang, rum och orientering. Det är alltså ingen kommunikationsform som kan ersätta tal- eller teckenspråk utan är avsedd att stärka och komplettera andra former av mellanmänsklig kommunikation.

Personer med en kombinerad syn- och hörselnedsättning/dövblindhet använder alltså olika metoder för att kommunicera med andra människor och för att kunna ta till sig information. Ibland kan metoderna vara mycket personliga och individuella. Båda sinnena, syn och hörsel, behöver kompenseras i kommunikationen. Vid all kommunikation med personer med dövblindhet måste inte därför bara det som sägs, utan också det som syns och det som sker i rummet tas i beaktande.

Skriv ut eller dela: Print this pageEmail this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn